Jim O’Rourke: The Visitor
JIM O’ROURKE
The Visitor
Drag City/Border
Betyg: 8
Perrongen ligger öde, konduktören blåser i sin vissla.
Försiktigt glider dörrarna igen, ett trubbigt klick och de är låsta. Strax därpå rister en lätt skakning genom kupén; drivmotorerna vaknar och sakta, sakta börjar hjulen rulla.
Äntligen på väg!
Förväntansfull lutar jag mig fram i sätet. Under hela den kommande tågresans gång planerar jag att rikta blicken mot landskapet utanför, låta dess ständiga skiftningar ge mig associationer, känslosvall. Skogar ska susa förbi, artikeluppslag ska formuleras. Fält ska majestätiskt breda ut sig, livsfrågor ska redas ut. Etc.
Tyvärr är dagdrömmerier av det slaget förstås lättare romantiserade än gjorda. Alltid är det några av mina medpassagerare som exempelvis inleder aningen för högljudda konversationer, som bryter min djupa koncentration.
Inget ont om sådana medpassagerare, jordklotet snurrar inte runt mig. Men…
Säg dock de eskapistiska sysselsättningar som inte går att återskapa på många olika vis. För några veckor sedan fann jag ett sätt att uppleva ovanstående utan att behöva blanda in järnvägen; chicagosonen Jim O’Rourkes »The Visitor«. Ty Jim har i och med den skapat en skiva som är en tågresa.
En mästerlig skiva som är en tågresa.
»The Visitor« består av ett stycke; det är helt instrumentalt, trettioåtta minuter långt och döpt till samma sak som CD:n. I dess grund driver en ständigt närvarande och plockad akustisk gitarr, oändligt vackert leker den figurer och melodier. Jazzgitarrister som Derek Bailey hörs i dess andning, amerikanska primitivister som John Fahey anas i dess lust. Med jämna mellanrum får så denna gitarr sällskap av ytterligare ljudkällor – slide- och elgitarr, piano, banjo, trummor, cello, orgel, klarinett, med flera – sömlöst vävs de ut och in i motiven. Stämningarna minner ständigt om Van Dyke Parks soldränkta »Song Cycle«.
Läsare bekanta med Jim O’Rourkes digra diskografi drar kanske nu slutsatsen att »The Visitor« är något av ett syskonalbum till »Bad Timing« (Drag City, 1997). Korrekt så, men »The Visitor« är dessutom en utsökt uppföljare till och förlängning av Jims bästa popalster; fullängdaren »Eureka« och EP:n »Halfway to a Threeway« (båda Drag City, 1999).
»Måste ha«, med andra ord. Även »ett styrkebesked«, när Jim i och med »The Visitor« nu återvänt till solokvisten efter drygt sju år som medlem i olika band – Sonic Youth, Wilco, Loose Fur – är det än mer uppenbart att han trivs bäst allenarådande.
Alla vinner.
Och personligen sparar jag alltså även in biljettkostnader. Så fort »The Visitor« snurrar förflyttas jag som sagt i rummet; oändliga panoraman breder ut sig framför mina ögon, tusentals sinnesintryck bombarderar min hjärna. När den tystnar finner jag mig på nya destinationer, omtumlad.
Där hälsar mig konduktörer välkommen, de spelar på sina visslor.
Försiktigt glider CD-spelaren igen, ett trubbigt klick och den är låst.
JOHAN JACOBSSON
2009-09-01