Ken Ring: Hip hop

KEN RING

Hip hop

Pope/Universal

Betyg: 5

»Hur fan kan du lämna oss?«, stod det i mejl som fansen skickade när han sa att det förra albumet skulle bli hans sista.

Ken Ring hade bestämt sig för att 2007 års »Äntligen hemma« skulle avsluta rapkarriären, men ändrade sig när någon skrev »Vi har bara dig, Ken«. För så här är det: genom sina tio år på den svenska hiphopscenen har Ken som ingen annan skaffat sig en trogen skara anhängare.

Det hänger säkert ihop med det faktum att Ken som ingen annan är självutlämnande i sin musik. Lätt att känna igen sig i och lätt att känna sympati med. Det är lätt att fastna för någon som känns så nära – och som också är det. Kanske för att han aldrig har dragit sig för att spela på varken studentavslutningar eller i typ Gislaved.

Det måste också ha att göra med de där åren då han satt och spottade ur sig plattor som han krängde på barabazz.com. Han till och med ringde alla beställare själv för att försäkra sig om att de verkligen hämtade ut skivorna.

Kanske är det Kens största gärning, den att han lyckats göra sig själv till ett företag. Att han så här länge har överlevt som rappare i Sverige. Men nu är det inte Ken Ring som ska recenseras, utan hans musik. Eller förresten – vad är skillnaden?

Denna hans tionde skiva, »Hip hop«, tillägnar han sina fans. Och de kommer så klart stå vid sin idols sida, oavsett. En lojalitet som onekligen tycks ömsesidig att döma av textraden »Kanske en dag mina alla mina fans får ett jobb«. Hur många artister skulle säga en sån grej?

Tyvärr känns det också som att det bästa med Ken är Ken själv. Hans röst, hans förmåga att ta plats och att våga vara så privat. Den här ärligheten och kompromisslösheten. Som rappare är han absolut inte den skickligaste och det här med att bara skita i att rimma kan lätt ta udden av vilket statement som helst.

Ändå är det viktigaste med Ken vad han säger och inte hur han säger det. Lägg till hans förmåga att välja bra beats och det blir i närheten av godkänt. På »Hip hop« är det produktionerna som gör det mesta jobbet. Kanadensaren Tone Mason levererar tunga »Wharrup« och frågan är väl egentligen hur mycket bättre det hade blivit med en annan rappare. Samma sak med »Africa«.

Det finns flera bra fragment, men i slutändan är det inte tillräckligt mycket för att locka en att plocka fram skivan.

DANINA MAHMUTOVIC

2009-09-15