Monsters Of Folk: Monsters Of Folk
MONSTERS OF FOLK
Monsters Of Folk
Shangri-La/Rough Trade/Border
Betyg: 8
Monsters kan jag köpa. M.Ward, Conor Oberst från Bright Eyes och My Morning Jackets Jim James är tunga namn. (Plus Obersts radarpartner Mike Mogis, då).
Men folk? Det vete tusan.
För fem år sedan var herrarna ute på en gemensam turné, uppenbarligen var det då som fröet till detta samarbete såddes. Innan jag ens börjar lyssna på debutplattan är det kvartettens inställning som jag är mest nyfiken på. Vad vill kvartetten med det här? Är det en seriös satsning med medvetet starka låtval eller mer ett lekfullt sidoprojekt med överblivet material från respektive karriärer?
Svaret visar sig ligga någonstans mittemellan. På ett positivt sätt.
Redan i inledande »Dear God (Sincerely M.O.F.)« märks det nämligen att det här inte blir en vanlig singer-songwriterplatta med akustisk gitarrer och folkstämning i stämbanden. En trummaskin, en samplad harpa, skum filmmusikstämning. James, Oberst och Ward sjunger varsin vers i en låt som låter som om DJ Shadow krockat med Lambchop. Det är en alldeles, alldeles lysande start på en platta som överraskar med att kombinera lekfullhet med låtar som gräver sig fast. Dessutom lämnar den alltså folkspåret flera gånger om och kastar sig i stället lika gärna ner i skivbackarna med country, soul och gammal rock’n’roll.
Så till det verkligt intressanta; vem i Monsters Of Folk motsvarar vem i Traveling Wilburys? Tidernas supergrupp, ni vet. George Harrison, Jeff Lynne, Roy Orbison, Tom Petty och Bob Dylan som tillsammans lekte lyckat i studion i slutet av åttiotalet.
Jim James är lättast, han släppte trots allt nyligen en EP med Harrison-covers. Precis som i My Morning Jacket skruvar James ofta till raka kompositioner till något helt eget, som i countrysniffande »The Right Place«.
Oberst tar Dylan-rollen som han gjort många gånger förr. Det betyder småkufiska berättelser över gitarrstrummande. Det som skiljer sig från mannens senaste ojämna albumsläpp är att låtarna här – »Temazcal«, »Ahead of the Curve«, »Man Named Truth« – känns mer, står sig längre.
Ward håller rent musikaliskt och mentalt till någonstans runt 1956. Han får därför spela Orbison. Ward är också den i sällskapet som mest tydligt skrivit låtar med vänsterhanden till projektet. Tro inte att det nu är samma sak som att fjäderlätta saker som »Goodway« eller »Whole Lotta Losin« är dåliga. Ett lätt handlag ger i detta sammanhang ett tungt resultat.
Tom Petty blir utan motsvarighet här men den som var Wilburys spindel i nätet, den grå producenteminensen Jeff Lynne, blir då Mike Mogis. Jag utgår helt enkelt från att det är Mogis som varit mest ansvarig för att allt låter så inbjudande.
»Monsters Of Folk« är den mest lyckade plattan av en supergrupp som jag hört sedan jag som ung tonåring köpte »Traveling Wilburys vol. 1«.
Låt vara att vi har att göra med en väldigt begränsad genre. Helt oavsett är det här ett riktigt lyckat samarbete.
ANDERS DAHLBOM
2009-09-15