Fire!: You Liked Me Five Minutes Ago

FIRE!

You Liked Me Five Minutes Ago

Rune/Border

Betyg: 8

Min barndoms jular tillbringade jag – liksom förhoppningsvis du, kära läsare – i ett töcken av känslor och aktivitet. De långa timmarna fram mot klappöppningen gick i förväntans tecken. Själva klappöppningen förvandlades raskt till en huggsexa av euforiskt givande och tagande. Perioden mellan klappöppningen och läggdags var mest ett lycksaligt vakuum i vilket jag försökte leka med alla mina nya saker samtidigt.

Nu för tiden är min inställning till julafton mer sansad; förra året lyckades jag exempelvis avhålla mig från att nyfiket och i förväg skaka på ett enda paket. Men ovanstående eufori känner jag fortfarande väl, den är mig en ständig följeslagare. Senaste gången jag upplevde den var när jag kom i besittning av Fires »You Liked Me Five Minutes Ago«. Fire består nämligen av Mats Gustafsson (solo, The Thing), Johan Berthling (Tape) och Andreas Werliin (Wildbirds & Peacedrums). Tre synnerligen välmeriterade herrar som genom åren och på en mängd olika sätt bevisat att de tillhör gräddan av experimentella och innovativa musiker, många av mina absoluta favoritskivor bär deras namn.Så när de nu för första gången slår sig samman; hjärtklappning och handsvett. Hur makalös lär inte deras gemensamma konst vara? Delarna Mats, Johan och Andreas bör bli en strålande summa. Redan i teorin är »You Liked Me Five Minutes Ago« en av årets plattor.

Raskt in med den i stereon. Upp med volymen.

Och… lycka.

Att »You Liked Me Five Minutes Ago« skulle göra det oväntade var rätt väntat, medlemmarna i Fire är inte människor som står still. Trots detta överraskar albumet mig något, personligen trodde jag deras oväntade skulle vara något annat, så att säga.

Inledande »If I Took Your Hand…« – spår ett av fyra – sätter en slags ton; Johans bas och Andreas trummor som svängig och djup underström, Mats frijazzsax accentuerar. Minimalt och eftertänksamt trancendala »But Sometimes I Am« gästas av Mariam Wallentin, Wildbirds & Peacedrums andra hälft. Den sjutton minuter långa besten »Can I Hold You for a Minute« muterar skenande, orgeldriven garagepsykedelia till muller minnande om sjuttiotalets underjordiska Cleveland. Titellåten leker med små saxfigurer och percussion, en liten söt karusellvisa efter föregångarens urladdning.

Tystnad.

Kort tystnad. Minnen från och jämförelser med lysande alster som São Paulo Undergrounds »Sauna: Um, Dois, Trés« bubblar upp i min hjärna, förkastas sedan eftersom Fire är så egna. Snart lyssnar jag på »You Liked Me Five Minutes Ago« från början igen, gång på gång.

Ända till läggdags.

JOHAN JACOBSSON

2009-09-22