Kid Cudi: Man on the Moon: The End of Day
KID CUDI
Man on the Moon: The End of Day
Universal Motown/G.O.O.D./Universal
Betyg: 5
Att göra något så dramatiskt som ett konceptalbum kräver i de allra flesta av händelser en rätt så omfattande del pretentioner. Att snickra ihop ett konceptalbum kring rymden som symbol för den inre resan till sin debut som storbolagsartist kräver något mycket, mycket mer än så.
Det kräver att man blivit kompis med Kanye West.
Någonstans på internet läser jag att Kanye och Kid Cudi suttit i studion och jobbat på sina låtar med ljudlösa versioner av sjuttiotalets rymdfilmsklassiker påslagna i bakgrunden.
En bättre scenografi än en nattlig studio ljussatt av episka sci-fi-filmer, långt ifrån allt vad den bländande verkligheten heter för att Kanyes dokumenterade megalomani ska kunna bli smittsam är svår att tänka sig.
Och, mycket riktigt, Kid Cudi verkar vara rejält infekterad.
Men där sjukdomssymtomen lyckas hålla sig dolda hos Kanye (så länge det är i hans musik och inte på scenen under en musikvideogala vi möter honom, vill säga) är svaghetstecknen tvärtom det allra tydligaste hos Cudi.
För – och detta är den springande punkten i hela min kritik mot en annars verkligt inspirerad, kreativ och välkommet ambitiös skiva långt bortom genreregler och begränsningar – killen har en fullkomligt värdelös röst. En röst som tillsammans med de melankoliska produktionerna som ekar av »808s & Heartbreak« och de haltande reflekterande texterna blir så svag att det stundtals gränsar till »Idol«-audition-pinsamt.
»Man on the Moon: The End of Day« blir trots sina högtflygande ambitioner inte mycket mer än ett koncept som antagligen såg bra och spännande ut på pappret i den där nattliga studion, men som i ett oförlåtligt skarpt dagsljus spricker totalt.
ISABEL NELLDE
2009-09-22
