Mean Streets: Mean Streets

MEAN STREETS
Mean Streets
Sheriff/Warner
Betyg: 5

Amir Chamdins första album på egen hand är en klichétyngd kärleksförklaring till musikhistorien. Redan i skivans inledning formulerar Infinite Mass-mannen en utgångspunkt för ett musikaliskt manifest med hållpunkter trettiofem år tillbaka i tiden. »Watch the tiger growl«, ylar han och simulerar ihärdigt juckljud mot mikrofonen. »I was born in 1974«. Men trots att grundformeln är retro i ordets ursprungliga bemärkelse så varierar utgångspunkterna inbördes mellan låtarna i Chamdins sätt att sjunga och frasera. Hans förmåga att travestera sångare som Rob Tyner i »Born in 1974« eller, varför inte, Bobby Gillespie i »Time to Kill« passerar för charmig vid enstaka tillfällen, men blir svåruthärdlig sett över ett helt album.

Runt Chamdins vokala härmövningar har Nicke Andersson byggt upp ett retrospektivt stenbrott. Sett på avstånd ser det ut att fungera. Men hantverksskickligheten kompenserar inte för fantasilösheten, den bara understryker den ytterligare. Tar man bort enstaka stenar rasar konstruktionen samman i grunden. För varje gång en melodi eller refräng springer fram från bakom skynket av referenser och illa dolda blinkningar bakåt i musikhistorien – inte minst till Shocking Blue i »Black Bolt Canyon« – så blir det bara än mer tydligt att musiken som helhet saknar en tydlig och egen identitet.

Chamdins ambition att iscensätta en medvetet klichétyngd kärleksförklaring till musikhistorien förblir just ingenting mer än en klichétyngd kärleksförklaring till musikhistorien.

NIKLAS ELMÉR
2009-09-29