Mariah Carey: Memoirs of an Imperfect Angel

MARIAH CAREY
Memoirs of an Imperfect Angel
Island/Universal
Betyg: 7

Under arbetet med »Memoirs of an Imperfect Angel« uttalade sig ena halvan av skivans producentduo Terius »The-Dream« Nash om att vad han, Tricky Stewart och Mariah själv satsade på i arbetet med musikhistoriens bäst säljande kvinnliga artists elfte studioalbum. De skulle göra ett greatest hits-album, utan att använda sig av några av hennes tidigare hits. En homage till hennes egen musikaliska historia, med henne själv i rollen som både den hyllade och den som hyllar. Och vem annan än Mariah Carey skulle komma på att göra något som vid första anblicken stinker så av självförhärligande men som under den superfernissade ytan är minst lika mycket en drift med sig själv och den extrema roll hon kommit att få?

Det skulle kanske kunna vara R.Kelly då.                     

Att jobba med en så modern producentduo som Drömmen och Tricky Stewart (»Umbrella«, »Single Ladies«, »Bed«) om hon försöker att återskapa sin egen historia är egentligen ett konstigt beslut, men antagligen också det vi har att tacka för att »Memoirs of an Imperfect Angel« inte fastnat i ett oinspirerat tillbakablickande på hennes minst sagt inspirerande historia.

I stället finns det en enhetlig mildhet i såväl låtarna som hennes sånginsatser, en respektfull försiktighet långt ifrån hennes pompösa wailande nittiotal. Något som åtminstone jag välkomnar tacksamt. Hon sjunger inte längre som om hon behöver bevisa något om sin beryktade femoktaviga stämma, åtminstone inte för någon annan än sig själv – vilket andas en hedrande självrespekt som få artister med lika långa backkataloger som Mariah verkar ha.

Problemet med denna respektfulla mildhet är att albumet till en början blir allt annat än lättillgängligt eller drabbande. Man behöver åtminstone ett par–tre genomlyssningar innan dess nyanser och subtila charm lyser igenom den uppenbara bristen på hitsinglar. »Memoirs of an Imperfect Angel« kräver en typ av tålamod och välvilja man kanske inte alltid har i beredskap när det kommer till r’n’b. Eller när det kommer till Mariah Carey.

Att Carey haft den osedvanligt dåliga smaken att välja ut skivans allra sämsta spår, hennes vedervärdiga cover på Foreigners åttiotalsklassiker »I Want to Know What Love is« som andra singel lär heller inte öka sympatierna.

Vilket är synd, given lite tid innehåller skivan låtar som närmar sig hennes allra bästa; den hjärtskärande uppgörelsen i »H.A.T.E.U.« och den stackatoguppiga »Ribbon« till exempel. Det är låtar som åtminstone i mina öron gör det tydligt att det är för tidigt att ännu börja tala om summeringar eller greatest hits – Mimo har fortfarande massor att komma med.
ISABEL NELLDE
2009-10-06