The Black Heart Procession: Six
THE BLACK HEART PROCESSION
Six
Temporary Residence/Border
Betyg: 6
Ständigt denna bar.
Över allt mörkt trä; en magnifik tyngd accentuerad av oxblodsröda soffor. Bartendern bakom disken, välbekant i den dammiga västen han alltid bär. Spritflaskorna vars slitna glas slött reflekterar eftermiddagssolens röda värme, de lätta slöjorna cigarettrök som dansar med takfläkten.
Du känner denna bar, du är stamgäst på denna bar.
Du är för tillfället enda gästen på denna bar.
Från din plats i favoritbåset – det under oljemålningen föreställandes Djävulen – låter du därför blicken fortsätta ensamt flanera över omgivningarna. De kala bordsskivorna med sina arkaiska inristningar, neonskylten utanför damrummet; slutligen vilar du ögonen på sanddynerna utanför ena långsidans fönster.
Ständigt denna öken. Full av taggiga kaktusar, torr, dammig…
Plötsligt törstig igen reser du dig, vinglar sedan i riktning bardisken.
– Det vanliga? vill bartendern veta.
– Just det, svarar du. En öl, en whiskey och en rödvin.
– Hur är det med kärleken? undrar bartendern tankspritt medan han börjar hälla upp whiskeyn.
– Hon har lämnat mig.
– Tråkigt att höra. Men… lämnade hon inte dig i förrgår?
– Hon lämnar mig alltid.
Transaktionen avklarad och du vänder på klacken, söker dig åter mot ditt bås. På vägen dit stannar du dock vid jukeboxen, synar dess bekanta urval. »Let Love In« med Nick Cave & The Bad Seeds, »The Idiot« med Iggy Pop, Leonard Cohens »Songs of Leonard Cohen« och som kronan på verket; Lee Hazlewoods »My Autumn’s Done Come«. Nöjd stoppar du tjugofem cent i den kopparfärgade myntspringan och väljer dem alla.
Ty du är nämligen »Six«, San Diego-gänget The Black Heart Processions sjätte fullängdare. Liksom dina storebröder rinner hjärtesorg i dina ådror, liksom dina storebröder verkar du härstamma från någonstans i mitten av den amerikanska Södern och idén om sjuttiotalets Berlin. Men du är äldre, det måste sägas; du brinner inte lika klart och intressant som exempelvis 2002 års »Amore del Tropico«. Alla dina arrangemang är tandlösa, alltför likartade. Hårda ord, sanna ord.
Med en suck sätter du dig igen, låter det oxblodsröda omsluta.
Ständigt denna besvikelse när fornstora karriärer dalar.
JOHAN JACOBSSON
2009-10-13