Vitalic: Flashmob

VITALIC

Flashmob

Citizen/Different/PIAS/Border

Betyg: 6

När Daft Punk gav ut »Discovery« i början av det här decenniet hade Thomas Bangalter och Guy-Manuel de Homem-Christo ägnat de föregående fyra åren av sina liv åt att bearbeta framgångarna med debutskivan »Homework«. I sin strävan att gå vidare presenterade de ett album så gränslöst det fortfarande fungerar som en fullgod sammanfattning av hela nollnolltalet. Lyssna på »One More Time« och »Digital Love«. Lyssna på »High Life« och »Face to Face«. Lyssna på »Aerodynamic«. Det är popmusik så originell och halsbrytande att man måste gå till abstrakt expressionistisk konst från nittonhundratalets andra hälft för att hitta dess motsvarighet.

När Pascal Arbez-Nicolas gav ut »Ok Cowboy« under pseudonymen Vitalic för snart fyra år sedan var hans ambition att överbrygga klyftan mellan Daft Punks musikhistoriska fingertoppskänsla och det tidiga nollnolltalets electroclash. Singeln »My Friend Dario« tangerade det målet, men i övrigt var »Ok Cowboy« en besvikelse. I stället för att överbygga avståndet mellan två väsensskilda uttryck lyckades Arbez-Nicolas separera dem ytterligare. Så här tre år senare låter »Ok Cowboy« nästan tio år äldre än sin verkliga ålder.

»Flashmob« är fastare i konturerna än sin föregångare och på så vis ett bättre och mer mångbottnat album. I »Still« lånar Arbez-Nicolas skelettet från Giorgio Moroders sjuttiotalsinspelningar och låter musiken utspela sig i vår tid. Resultatet är det mest fängslande han spelat in sedan »My Friend Dario«.

NIKLAS ELMÉR

2009-10-20