Oholics: Disgraceland

OHOLICS

Disgraceland

Lose It/Sony

Betyg: 6

En del saker är så uppenbara att de inte behöver påpekas. Som att det blir en snöfri jul i Stockholm, att Irland inte ska få tjata sig in i nästa års fotbolls-VM – och att göteborgsbandet Oholics har Ebbot Lundberg som andlig ledstjärna.

Fjorton sekunder in på debutplattans första låt »Step Inside« (typisk Ebbot-titel) börjar det andas Soundtrack Of Our Lives om sextetten, ytterligare sex sekunder in kommer skivans första Ian Person-riff.

Och så rullar det faktiskt på, »Disgraceland« igenom. Det är som att lyssna på ett mini-TSOOL. »Columbine« satsar på ett långsamt »Sister Surround«-intro, titellåten låter som en uppföljare till förra årets »Utopia«-singel, en sitar får på sina ställen till samma lätt rusiga stämning som landets bästa rockband är experter på.

Nu är det här inte konstigt, av två anledningar. Den mest uppenbara är att Ebbot här står som producent. Den andra är att Oholics och Soundtrack i mångt och mycket utgår från samma referensbibliotek. Vi snackar sent sextiotal, psykrock, The Who och Syd Barrett. Oholics ger sig för övrigt också på att tolka den tidiga Barrett-låten »Lucy Leave« (som Pink Floyd aldrig gav ut), och gör den helt okej.

Det verkar kanske som att jag skulle ha något emot Oholics brist på egna riktningar? Nej då. Jag kan i och för sig sakna riktigt starka spår, och jag är ännu inte riktigt vän med sångaren Christoffer Rydeståhls röst.

Men det är något avväpnande skönt och okreddigt med ett band som gör drogvänlig gitarrock vintern 2009, rock som inte verkar bry sig ett dugg om vart övriga musikvärlden har tagit vägen sedan 1994. Oholics skriver att de hållit på med debuten i fyra år, men den låter inspelad samma vecka som Oasis debuterade med »Definitely Maybe«. Eller rentav mer längesen än så, då luften ännu inte hade gått ur Shaun Ryders Happy Mondays-ballong och Primal Scream var rockens visionärer.

ANDERS DAHLBOM

2009-12-01