The Magnetic Fields: Realism

THE MAGNETIC FIELDS

Realism

Nonesuch/Warner

Betyg: 6

Det finns baksidor med framgång och genombrott. Kanske särskilt kultbetonad sådan. Det går ju inte att upprepa. När Stephin Merritts bandprojekt The Magnetic Fields 1999 släppte mastodonttrippeln »69 Love Songs«, med just så många kärlekssånger, sköts Merritt omedelbart upp till ikonstratosfären jämte andra skeva genier som Jonathan Richman, Brian Wilson och kanske Daniel Johnston.

Sen kan han släppa hur många skivor som helst, »69 Love Songs« kommer alltid att vara hans oöverträffbara måttstock (och själva blåkopian för Jens Lekmans karriär). Härom året gjorde Merritt i alla fall ett tappert försök att bryta med sin egen stil på den distorsiondränkta Jesus And Mary Chain möter Beach Boys-skivan »Distortion«.

Fast sångerna var förstås egentligen samma rara beskromantiska bagateller som alltid, under den oljudsbestänkta ytan.

»Realism« är menad som en partnerskiva till »Distortion«, eller snarare dess raka motsats. Här regerar det akustiska och det folkliga – Merritt hänvisar själv till Judy Collins skivor med orkestrerad folkpop från sena sextiotalet.

Akustisk gitarr, banjo eller ukulele samt stråkar dominerar ljudbilden på merparten av de tretton korta låtarna (snittiden är på två och en halv minut). Merritt har förresten själv sagt att »jag föredrar små, mysiga, charmiga, subtila saker, inte mästerverk och epos«. Låtar som »I Don’t Know What to Say«, där han låter väldigt lik Jonathan Richman, och »You Must Be Out of Your Mind« är verkligen exempel på det och i klass med det allra bästa på »69 Love Songs«.

Däremot blir det bara tramsigt när han med jämna mellanrum släpper lös bandet i klämkäckt ystra retropastischer, som »We Are Having a Hootenanny Now« och »The Doll’s Yea Party«.

Överlag gillar jag låtarna i sig bättre än hur de låter. Som text- och melodiförfattare håller Stephin Merritt ruskigt jämnhög klass, och även om jag inser att spretigheten och infallsrikedomen är en stor del av hans attraktionskraft tror jag att »Realism« hade mått bra av en tydligare soundmässig linje.

Och det slutar som vanligt med att jag plockar fram »69 Love Songs« i stället.

PATRIK LINDGREN

2010-01-26