Gucci Mane: The State vs Radric Davis

GUCCI MANE

The State vs Radric Davis

BrickSquad/Arista/Warner

Betyg: 8

När det kommer till tecken på bristande intelligens och taktfullhet hyser jag rätt starka känslor. Starka känslor av framför allt hat och ett försvinnande litet tålamod.

Allra starkast känner jag när den olycksaliga kombinationen råkar (nåväl) ha tagit boning i en manlig kropp och när denna manliga kropp dessutom inte har vett nog att skämmas för sin konstitution, utan aggressivt konfronterar världen med konsekvenserna av alla sina brister. Fy fan, det kan få mig att koka av hat vilken tid på dygnet som helst.

Och det får det också . När det händer på min nattbuss, vid min bardisk eller på min gata vill säga.

Men om man flyttar samma brist på smartness och respekt en sisådär sjuhundra mil västerut, då blir jag i stället för arg något helt annat. Då känner jag mig – som nu, med Gucci Mane – stark, glad och väldigt sugen på dricka sprit och dansa. Trots att han nog är både dummare och taktlösare än vad varje ölfull sjuttonåring med för långa fingrar som någonsin gått ett steg för långt på Burger King klockan fem på morgonen varit.

Jag skäms lite för att det är så här. För visst måste det väl ligga något fult bakom att dumma killar på håll kommer undan med att rappa om nästan vad som helst utan att jag reagerar, medan ens en antydan till samma förlegade och omoraliska attityder i min vardag belönas med verbala nackskott?

Något med den där distansen och bristen på konsekvens hos mig själv och resten av den kritvita hipsterhiphoppubliken som är läskig.

Som när det vill sig illa känns som inget annat än cynism, självgodhet och, värst av allt – rasism. Varför bryr jag mig så lite om det Gucci Mane säger?

För jag gör ju verkligen det. Jag bryr mig inte. Jag tycker att han är fantastisk just för att han är så jävla dum i huvudet, och för att han bär upp sin dumhet med en sån vansinnig swagger.

Han släpar sig fram genom hela »The State vs Radric Davis« som om han vore en sköldpadda på morfin, helt fryntligt. Standard gangstaproduktioner samsas med högklassig ringtonerap, uppblandat med ett stort gäng gästartister vars antal faktiskt känns helt motiverat. Inte minst Bobby Valentino och Trina i underbara »Sex in Crazy Places« eller gullige lille Soulja Boy på aggrosmattrande »Bingo«.

Dumheten utmanar varken mitt hat eller mitt tålamod, utan räddar dagen, om och om igen, hela skivan igenom.

ISABEL NELLDE

2010-02-23