Frightened Rabbit: The Winter of Mixed Drinks
FRIGHTENED RABBIT
The Winter of Mixed Drinks
Fat Cat/Border
Betyg: 9
Svårt, det här med autencitet.
Vi vill gärna att det vi lyssnar på och läser ska vara »sant«. Som om det ger upplevelsen en större tyngd.
Kanske är det därför som Frightened Rabbits sångare och låtskrivare Scott Hutchison nästan urskuldande beskriver texterna på »The Winter of Mixed Drinks«, om en krisande person efter uppbrottet, som lika mycket påhittade som självupplevda. Som om det skulle förta något av låtarnas enorma styrka.
Hutchisons brasklapp kan nu ha att göra med bandets förra platta. 2008 års »The Midnight Organ Fight« var hans (lyckade) försök att skriva en klassisk skilsmässoplatta. Skivans genomgående tema var relationen som sprack, och tack vare lika starka texter som melodier seglade bandet från Selkirk i Skottland upp som ett indierocknamn att hålla ögonen på.
Två år senare sitter jag med »The Winter of Mixed Drinks« i lurarna och hör ett band explodera.
Så vad det är som gör Frightened Rabbits tredje fullängdare till årets hittills bästa platta?
Bra fråga.
Vi kan börja i Crail på den skotska östkusten. Det var till detta lilla samhälle som Hutchison åkte för att skriva. Han bodde i en kompis hus och gick varje dag långa promenader längs Nordsjön. Skivan är också översållad av beskrivningar av havet, som både tillflyktsort och hot. Inte bara i den självklistrande singeln »Swim Until You Can’t See Land«, där havet både fungerar som något främmande och en väg till frihet; »Dip the toe in the ocean, oh how it hardens and it numbs/And the rest of me is a version of man built to collapse into crumbs.«
»The Winter of Mixed Drinks« är en resa, påhittad eller ej, om livet efter uppbrottet. Om nödvändigheten att ge sig av för att på egen hand gå igenom vad som hänt, om att sortera alla känslor av saknad och sorg, men också bitterhet och något som närmar sig hat. »This is a story and you are not in it/Fought the pages torn out/Here is a bedroom that you’ve never been in/Here is your shovel, there’s the ground« , går texten i »Nothing Like You«.
Det som gör Hutchisons berättelser så starka är inte om de är verkligt upplevda eller ej, snarare att de känns på riktigt. Sedan spelar det ingen roll om hans skakiga, långt ifrån perfekta, röst verkligen sörjer förhållandet som gick i kras eller om han spelar en roll. Så länge jag om och om igen fortsätter att lyssna på skivan – just nu borde jag lyssna på en massa andra skivor men jag kan inte sluta – spelar det ingen som helst roll.
Så det handlar om texterna, men lika mycket om musiken. Frightened Rabbit verkar i en skotsk indietradition där Teenage Fanclub, The Vaselines och The Twilight Sad alla har befunnit eller befinner sig. Men Frightened Rabbit tar med sig rena, näst intill naivistiska melodier och åker över Atlanten för att spela in klabbet i ett tvåvåningshus i Connecticut. Och här måste Peter Katis lyftas fram, producenten som mer än någon annan har snitslat banan fram till några av mina största skivupplevelser under tjugohundratalet. Det räcker att skriva »Turn on the Bright Lights«, »Alligator« och »Boxer«. Genom att bredda Hutchisons låtar med allt från stråkar till hockeyrefränger får han det personliga att kännas både storslaget och medryckande.
Frågan är alltså inte om 2010 blir året då Frightened Rabbit transformeras till ett stort indierocknamn för massorna, utan när under året det sker.
Se till att hänga på från början.
ANDERS DAHLBOM
2010-03-02
