Invasionen: Hela världen brinner
INVASIONEN
Hela världen brinner
Columbia/Sony
Betyg: 6
Populärkulturens förhållande till motstånd, till motståndet (ett ord som hade känts mer självklart att använda på ett annat språk, vilket som helst), brukar inte vara så givet som historiska efterkonstruktioner ger vid handa. Litteraturprofessorn Susan Willis gjorde i spåren av 11 september 2001 en elegant maktanalys av populärkulturen i sin »Portents of the Real«. Fokus var USA där populärkulturen från Captain Crunch till pop utgör en av grundpelarna i det nationella identitetsprojektet. Som sådan är den ofta bärare och förmedlare av maktens budskap, även de gånger den framställer sig i opposition. Därtill har den alltid varit underställd kapitalet som ju har en genialisk förmåga att ta udden av motståndet genom att förvandla det till handelsvara, som när MTV tuggade i sig Eazy-E och spottade ut 50 Cent. Något som inte är unikt för det amerikanska sammanhanget på något sätt. Inte i dag då ekonomin segrat över politiken och permanent dikterar villkoren för den förstnämnda. Som Nina Björk påpekade i sin DN-artikel om »Tyckfriheten« har det blivit likställt med flum, orealistiska drömmar att ens föreställa sig en världsordning bortom den kapitalistiska.
Men det finns ju sammanhang då det såg annorlunda ut. Som hos britterna på sjuttiotalet till exempel. Punken – oavsett om den som politisk rörelse var en myt eller högst verklig eller om dess utövare var vänster, höger eller bara rakt igenom förvirrade – är intressant eftersom populärkulturen inte var ett språk eller mytologi som eliten behärskade då det begav sig. Politiken var hands on och det brittiska samhället präglades av en polarisering som var lika verklig som den vittrande betongen i Lubetkins hyreslägenheter. Oavsett inflytande fyllde punken en funktion, i form av musik, texter, attribut. Ett forum.
Frågan är om den kan göra det i dag? Jag vet inte om Dennis Lyxzén och hans medmusiker i Invasionen menar att så är fallet. »Hela världen brinner« är ett album på svenska, att skriva på modersmålet gör enligt Lyxzén plattan ämnesmässigt och känslomässigt tyngre än om låtarna sjungits på engelska. Jag kan hålla med om det, texterna och Lyxzéns förmåga att sätta ord på tjugohundratalets slagsida, dess politiskt upplösta och energifattiga karaktär och förvirringen i den postmoderna politikens spår är albumets stora styrka.
Vad jag inte förstår är varför punken ned till minsta frasering måste fortsätta låta som Ebba Grön även 2010. Det säger kanske sig självt att texterna försvinner i den musikaliskt så sentimentala inramningen. I en bättre värld hade Invasionen tagit över där Atari Teenage Riot tappade facklan. Inte nödvändigtvis i den elektroniska fåran, samtida motstånd måste hitta sitt eget tidsenliga uttryck. Men något som får texterna att kännas fullt så relevanta och aktuella som de faktiskt är. Kanske kommer geisten tillbaka, vänta bara några år när Europa är den panka, åldrade kontinenten långt från maktcentrat kring Indiska Oceanen. Då kanske brittiska försvarsdepartementet får rätt i sina farhågor att välutbildad och svårkuvad europeisk medelklass som kan alla sina rättigheter är ett framtida säkerhetshot. Men då måste man ju ha kommit på nåt roligare än nostalgiska Ebba Grön-komp att backa upp den attityden med.
JENNY SÖRBY
2010-03-16
