Meth, Ghost & Rae: Wu-Massacre
METH, GHOST & RAE
Wu-Massacre
Def Jam/Universal
Betyg: 8
Hawaii, Hultsfred. Klockan 19.30, torsdagen den 12 juni, 1997.
Då och där gick de på, stormade scenen; RZA, Raekwon, GZA/Genius, Ol’ Dirty Bastard, Method Man, U-God, Inspectah Deck, Cappadonna. Nästan hela Wu-Tang Clan. Staten Islands finaste rapkollektiv under svensk kvällssol.
Högtalarna vaknade till liv, DJ Mathematics scratchade I gång beatet till »Cash Still Rules/Scary Hours« och Raekwon tog till orda: »Shake them niggaz/Scary hours no money out, smash the Guinness Stout.«
Omedelbara reaktioner, villkorslös kapitulation. Hiphopskallarna slängde nävarna i luften, punkarna pogoade, indiepopparna dansade som om gräsplanen vore Hannas Källare, hårdrockarna brölade. Alla var de rörande överrens; årets musikhändelse utspelade sig framför dem.
Att romantisera tretton år gamla gig är förstås det lättaste i världen. Förmodligen var inte publiken så enad som jag minns den, förmodligen var de småländska skogarna fulla av surmagade Wu-kritiker.
Men ändå. Ovanstående Hultsfred-show kan ses som ett mikrokosmos för vad som då hände i stora vida världen. Några år där om och kring mitten av nittiotalet var verkligen Wu-Tang Clan på väldigt mångas läppar. Några år där om och kring mitten av nittiotalet förenades verkligen väldigt många olika smakriktningar i ett gemensamt intresse för virtuost klippta soulsamplingar, cerebral rap, samuraifilm, numerologi och amerikansk realism.
Och det var förstås helt i sin ordning. Albumsviten som utgörs av Wu-Tang Clans »Enter the Wu-Tang (36 Chambers)« (1993), Method Mans »Tical« (1994), Ol’ Dirty Bastards »Return to the 36 Chambers: The Dirty Version« (1995), Raekwons »Only Built 4 Cuban Linx…« (1995), GZA/Genius »Liquid Swords« (1995) och Ghostface Killahs »Ironman« (1996) är ju helt sanslös; ett ohotat allkonstverk vars inflytande hörs än i dag.
Can it be that it was all so simple then?
När egentligen vinden vände är svårt att exakt ange. RZA avsade sig 1997 sin roll som ständig och synnerligen visionär spindel i nätet, ett väntat beslut som dock bidrog till sänkt kvalitetskontroll. 2001 års »Iron Flag«, den tredje fullängdaren under namnet Wu-Tang Clan, får väl lov att anses som den första stora besvikelsen. Den ständigt stridande strömmen av soloplattor devalverade stadigt Wu-varumärket, plötsligt var de inte framemotsedda längre utan bara väntade. Visst släpptes fortfarande utsökt Wu-material – som Inspectah Decks »The Movement« (2003) och Masta Killas »No Said Date« (2004) – men den fokuserade glöden hade falnat och de förut självklara kommersiella framgångarna började utebli. Ol’ Dirty Bastards tragiska bortgång i november 2004 bidrog förstås till nedstämdheten.
»Wu-Tang Clan, forever/No we don’t die, we just multiply forever, and ever, and ever« , skanderade Method Man på »Tical«-spåret »Stimulation«. Vad som då lät fantastiskt skorrade falskt och hotfullt 2004.
Kalenderblad faller till marken, mars 2010 i almanackan. Ghostface Killah har hållit fortet sedan 2006; skivorna »Fishscale« och »Ghostdini: Wizard of Poetry in Emerald City« är särskilt värda ens pengar. Sommaren 2008 realiserade GZA/Genius »Pro Tools«, ett finfint album i klassisk Wu-tradition. Förra hösten såg Raekwons alltigenom fantastiska »Only Built 4 Cuban Linx… Pt. II« dagens ljus – efter mycket om och men.
Långsamt vaknar allmänhetens intresse för Wu-Tang Clan igen.
Arenan är helt enkelt lagd för »Wu-Massacre«, det nyligen utgivna förstlingsverket med konstellationen Meth, Ghost & Rae. Den förenar nämligen Method Man, Ghostface Killah och Raekwon (förstås) med producenter som RZA och Mathematics; en sådan laguppställning pekar förstås i riktning mot något genuint, något rejält Wu-Tang… precis vad vi lyssnare får, hallelujah! »Our Dreams« – med sin RZA-översedda sampling från Michael Jacksons »We’re Almost There« (Motown, 1975) – är exempelvis ostoppbar. Öppningsspåret »Criminology Part 2.5« byggs utav Black Ivorys »I Keep Asking You Questions«, återfinns i en annan version på »Only Built 4 Cuban Linx… Pt. II« och är toppen. Trumpetdramatiska »Meth v.s. Chef Part II« följer, med all önskvärd logik, upp »Meth vs. Chef«; en låt från »Tical«. Personligen är jag annars mest knäckt av »Gunshowers«, vars sönderklippta Diana Ross-aktiga röst och återhållsamma vrede letar sig rakt in i hjärnstammen. »Shady niggaz hidin the loot/You see my baby needs shoes/And the record label tryin recoup«, väser Method Man. »I want it right now/Give me my fuckin shit.« (Lyriken på »Wu-Massacre« är för övrigt genomgående lysande, men att påpeka något sådant när upphovsmännen stavas Method Man, Ghostface Killah och Raekwon känns aningen överflödigt.) Även avslutande »Youngstown Heist« övertygar stort, en typisk Ghostface-dänga med drivande orglar och rå kriminalitet.
Ja, enda smolket i glädjebägaren som är »Wu-Massacre« består av »How to Pay Rent«, en trettio sekunder lång sketch i vilken Tracy Morgan grovt gör bort sig. Av den påstådda stressen – Method Man har sagt att Def Jam »put a rush on [’Wu-Massacre’]« – märker jag ingenting, förutom att plattan ifråga är påfallande kort; trettio minuter. Å andra sidan anser jag den längden vara något positivt; »Wu-Massacre« känns som ett smakprov, en första pusselbit i den kommande Meth, Ghost & Rae-karriären.
Ty tillförsikt, förhoppningar; ett gäng Wu-Tang Clan-medlemmar är högintressanta igen., framtiden ser ljus ut. Visserligen kommer de aldrig nå samma höjder som då för runt femton år sedan; man kan bara skriva om musikvärldens regelbok en gång.
Ni får emellertid ursäkta mig nu, det är dags för mig att åter dansa till »Wu-Massacre«. Att åter dansa som om jag vore på Hannas Källare.
JOHAN JACOBSSON
2010-03-30