John Grant: Queen of Denmark

JOHN GRANT

Queen of Denmark

Bella Union/Cooperative/Bonnier Amigo

Betyg: 7

I slutet av nittiotalet var det värsta som kunde hända i musikvärlden att Noel Gallagher pratade positivt om en artist. Risken var då i det närmaste hundraprocentig att man snabbt försvann in i glömskans korridorer. Vem minns i dag Ocean Colour Scene eller 3 Colours Red?

Ett annat nu bortglömt band som Gallagher den äldre hyllade i ett gammalt nummer av Mojo (om jag minns rätt) var The Czars med sångaren John Grant spetsen. De släppte en räcka fina album på Simon Raymondes Bella Union, men trots en egen blandning av distortion, altcountryfeeling och melodier tog det sig aldrig riktigt för The Czars. Grant gav upp rockdrömmen, flyttade till New York och utbildade sig till rysk tolk.

Där kunde John Grants musikkarriär tagit slut, om inte Midlake kommit i vägen. Midlake hade sett The Czars och kunde inte glömma sångarens fylliga baryton. De fick med honom som uppvärmare i USA under delar av sin »The Trials of Van Occupanther«-turné.

»Queen of Denmark« är Grants första soloplatta och ges ut av Bella Union, som även är Midlakes skivbolag. Cirkeln är sluten.Queen of Denmark« låter väldigt mycket som en glad systerplatta till Midlakes senaste album. Något som är helt logiskt. Skivan spelades in under lediga tider i Midlakes studio i Denton, när de själva inte höll på med den utdragna inspelningen av »The Courage of Others«. I producentstolen trängs Grant med Midlakes Paul Alexander och Eric Pulido. Grymme Midlake-trummisen McKenzie Smith är även han med på samtliga låtar.

Även om John Grant och Midlakes låtskrivare Tim Smith delar en uppenbar kärlek till sjuttiotalsrock och bredfiliga refränger skiljer de sig åt betänkligt. Där Smith allvarligt vänder ryggen åt samtiden och flyr in i skogen skriver Grant texter med ett leende om yttre rymden, rabiata Jesus-freaks och vikten av att äga en mungo. Det skulle exempelvis vara svårt att se Tim Smith skriva följande rader (ur låten »Sigourney Weaver«): »I feel just like Winona Ryder, in that movie about vampires/And she couldn’t get that accent right, neither could that other guy.« Lite för uppsluppet.

Ibland sätter Grant krokben för sig själv med onödigt fyndiga texter, det blir då svårare att ta plattan riktigt på allvar. Men det är ändå bara detaljgnäll. Det här är en skiva som man enkelt gillar direkt. Stora och trallvänliga melodier, en precis produktion som ekar av allt från Elton John till ELO.

Hoppas bara att Noel aldrig hör den här.

ANDERS DAHLBOM

2010-04-20