Peter Wolf: Midnight Souvenirs
PETER WOLF
Midnight Souvenirs
Verve
Betyg: 8
Som uppvärmning inför skivan hölls det konjakkvällar och Wolfen bläddrade också i hemmets omfångsrika vinylhylla där han återstiftade bekantskapen med sin imponerande Merle Haggard-samling. Att den stilfullt sjavige rockaren sedan fick självaste »Hag« att sjunga på skivan är han så klart inte lite stolt över. Wolfen jämför gärna den mytomspunne countrylegendarens kapacitet och gärning med »American songbook«-digniteter som Oscar Hammerstein och Irving Berlin.
Andra gästvokalister på den forne J. Geils Band-sångarens sjunde soloalbum är Neko Case och Shelby Lynne.
Den som därmed vågar gissa att »Midnight Souvenirs« är lite mer countrytonad än vad vi är vana vid från den konsekvente rock’n’soul-rumlaren har helt rätt. Men det är långt ifrån en countryplatta eller ens countryrockplatta, faktum är att den låter som de bästa av Peter Wolf-inblandade skivor brukar låta – bara kanske ännu vidare i sin utblick.
Det är synd att han gör skivor så sällan numera. Föregångaren »Sleepless« från 2002 känns för varje år som går som hans verkliga mästerverk. Ett av de där saligt osaliga, perfekt tilltufsade och trivsamt grånade nattalbumen. Med extraordinärt eget material, inspirerade inhopp från både Jagger och Richards, väl valda William Bell- och Sonny Boy Williamson-tolkningar samt ännu en grym inspelning av Otis Rushs »Homework« (J. Geils Band spelade ju också in den). I sistnämnda lät Peter Wolf skrämmande lik Willy DeVille och så här med facit i hand vet vi att det säkert var avsiktligt, för på nya skivan finns en bedårande hyllningslåt – »The Night Comes Down (For Willy DeVille)« – till den nu bortgångne själsfränden.
The J. Geils Band var barbandens barband, som ett E Street Band utan det symfoniska anslaget. Den partyanstrukna Boston-plutonen fick tidigt kontrakt med favoritetiketten nummer ett, Atlantic, och när han första dagen på bolagskontoret tog hissen upp för att möta Jerry Wexler var det för Peter Wolf som att få snabbskjuts rakt upp i himlen. Stephen Stills åkte med i samma hiss, utanför Wexlers kontor stod Percy Sledge och väntade, detsamma gjorde Wilson Pickett. I en studio mitt emot jobbade The Rascals och King Curtis. Brook Benton och idolen Don Covay strök också förbi. Senare kom Sonny Rollins dit för att spela in. Lätt tagen kunde Wolfen konstatera: »Man, we is here.«
1972 träffade han Hollywood-stjärnan Faye Dunaway och ingick med henne ett kortvarigt men intressant äktenskap där paret ena kvällen kunde äta middag med Wilson Pickett (Wolfens vän), för att nästa sitta ner med Paul Newman (Dunaways vän). Wolfen har hela tiden levt mitt i det som alla drömmer om, men så var han också en av sjuttiotalsrockens mest utlevelsefulla scenkaraktärer och J. Geils Band en osedvanligt ryktbar livemaskin. Dessutom spelade Gram Parsons in hans »Cry One More Time«, bara en sådan sak.
»Midnight Souvenirs« låter på det stora hela rödvinsvarm, avslappnad, själfull – den är belevad på bästa tänkbara sätt. Sextiofyra år ung har Peter Wolf en röst som bara blir coolare för varje år. Han har också den goda smaken att ta sig an Lee Dorseys »Everything I Do Gonna Be Funky«. Radiostationerna må gå i gång på Shelby Lynne-duetten »Tragedy«, men det är den Neko Case-understödda folkballaden »The Green Fields of Summer«, kärleksfullt honkytonkskumpande »Always Asking for You« och lika innerliga som väderbitna Merle Haggard-duetten »It’s Too Late for Me« som gör skivan till något extra, till något som på alla plan faktiskt kan mäta sig med »Sleepless«.
Wolfens båda polare Mick Jagger och Keith Richards får gärna lyssna. Man kan ju åldras på så här vis också.
PIERRE HELLQVIST
2010-04-20
