Hole: Nobody’s Daughter

HOLE

Nobody’s Daughter

Mercury/Universal

Betyg: 4

Det låter som att tiden har stått stilla, kanske är det så. Det där soundet och attityden i gränslandet mellan Babes in Toyland och Veruca Salt. Texterna om trasiga personer i samhällets marginaler.

Det lät exakt likadant för femton år sedan när »Live Through This« var årets album och Courtney var regerande skandaldrottning som presiderade över sitt eget kaosartade hov.

Jag tror aldrig att jag har träffat ett Hole-fan. Courtney-fan absolut, men Hole? När ett band är sin frontfigur och den frontfiguren råkar vara Courtney Love hamnar det oundvikligen i skymundan. Hole i sig självt är en anonym och tämligen tråkig skapelse med undantag för några Jesus And The Mary Chain-riff. Medlemmar har kommit och gått, bandet har upplösts och återförenats utan att det påverkat Courtney Loves till synes statiska musikaliska vision. »Nobody’s Daughter« är en ganska lat platta.

Mot bakgrund av den rätt intetsägande musiken och bandets huvudrollsinnehaverska är det lätt att i stället börja fundera över tanken bakom att pryda albumet med Elisabeth Vigée Le-Bruns mest kända målning av Marie-Antoinette. Det är några hundra års skillnad mellan de båda celebriteterna, men precis som Marie-Antoinette vet Courtney Love vad det innebär att ha olika identiteter som lever sitt eget liv i offentligheten, roller som inte går att kontrollera och som inte alltid är tacksamma för en kvinna att bära när de har prefixet urspårad och amoralisk. Divan, hysterikan, flickvännen, änkan, modern. Därtill delar de erfarenheten av att vara tacksamma måltavlor för konspiratoriska medier och galna fans.

Kanske är detta sortin? Även om Hole är skyldig Universal ytterligare fyra album innan kontraktet löper ut låter det inte som om bandet kan överleva fler album på stelnade meriter. Av skandalkortet återstår inte heller så mycket att spela med, tjugohundratalets musikbransch har mindre utrymme än någonsin för galenskaper bortom de kostnadskalkylerade. Det är synd på sätt och vis, även om det nog varit slitsamma år har det ändå varit något befriande över Courtney Loves sätt att strunta i alla underförstådda regler för hur kvinnor bör bete sig. Nu tycks eventuella namnbyten och en buddhistchant för mycket vara så galet det blir. Fast fullt så tråkig som Holes nya platta blir hon förhoppningsvis aldrig.

JENNY SÖRBY

2010-04-27