Sage Francis: Li(f)e
SAGE FRANCIS
Li(f)e
Anti/Bonnier Amigo
Betyg: 5
Varför lyssnar man på Sage Francis?
Det blev faktiskt den första frågan för den här recensionen. Jag kunde själv inte svara, har aldrig lockats av hans spoken word-stil. Frågade ändå de som visste och vad de sa kunde till slut sammanfattas i »han är unik« eller »han är helt jävla unik«. Och det är ju så klart sant.
Om man kan säga något om Sage Francis så är det att han är speciell. Till och med Chuck D berömmer honom för att ha hittat sin egen nisch och ändå »saluterar hiphopflaggan«. Sage Francis är en intellektuell rappare som säger det man önskar att fler kunde säga. Som ser igenom USA:s hyckleri och allt annat som är så glasklart för oss på andra sidan Atlanten. Han tillför sund och smart kritik. På så sätt är han en musikkritikers dröm. Inte min.
Sage Francis personifierar snarare glappet mellan vad som är bra i teorin – och vad som är bra i praktiken. En enkel beskrivning av »Li(f)e« är att det är en genomarbetad skiva. Det borde den vara eftersom den har tagit tre år att göra. Aldrig har hans inspelningar tagit längre tid eller kostat mer att göra. Det är coola samarbeten med rockartister som aldrig gjort något i rapväg. Artister som fick skicka demos för att övertyga Sage Francis att jobba med dem. Han lämnar alla dessa faktum att hänga upp en fyllig text på. Så mycket att ta på. Men ändå så lite att vilja komma tillbaka till.
Undantaget är nog »Three Sheets to the Wind« med Chris Walla från Death Cab For Cutie. En låt som drar upp tempot lite, får huvudet att nicka till att indierap hjärtar indierock. Och det utan att bli rockrap eller »fucking rap-metal«. Det är Sage Francis intelligent nog för att undvika.
Han är så initierad, så välartikulerad. Målar så vackert med orden. En riktig poet. Allt stämmer. Han har fått olika rockmusiker att skriva musiken. Joey Burns från Calexico, Mark Linkous från Sparklehorse, listan är lång. De ger honom fina melodier – de får honom att lyfta musikaliskt på ett sätt som hiphopproducenter misslyckats med. Det är ett bra omdöme, så lätt att skriva.
Men sen ändå den där känslan av att längta till något annat. Lyssnar på »Li(f)e« men hör den inte. Hör inte allt det som borde göra skivan fantastisk. I praktiken finns det nämligen nästan ingenting att försvinna till. Inget att vilja höra igen. Vilja välja framför all annan musik som man redan älskar – eller musik man inte hunnit förälska sig i ännu. En annan fråga som dyker upp är denna: När ska man lyssna på »Li(f)e«? I vilket sammanhang gör den sig bäst? Får inget svar på det.
Kanske blir man kräsen av överflödet och tillgängligheten av musik. Men varför ska man inte vara det?
DANINA MAHMUTOVIC
2010-05-11
