Chip Robinson: Mylow
CHIP ROBINSON
Mylow
Red River
Betyg: 8
Det har bara blivit så.
Så gott som alla New York-vistelser de senaste åren har sammanfallit med Chip Robinson-spelningar på Lakeside Lounge. Där man har stått på cementgolvet vid fotobåset till vänster om jukeboxen med en sedvanligt stark bourbon & cola och tittat har mannen vid mikrofonen varje gång haft olika uppbackning, om än alltid vackert och högt ringande gitarrer och ett mer välmående anlete än vid föregående tillfälle. Och varje gång har ens egen upprymdhet – New York, viss berusning, goda vänners sällskap – krockat med den dämpade realismen i hans låtar. Låtar som har kastat alla närvarande tillbaka till en verklighet många av oss har närmare till än vad vi för det mesta orkar tänka på.
För det stora flertalet säger så klart namnet Chip Robinson ingenting. För den lyckliga minoritet som vet att han på nittiotalet frontade North Carolina-bandet The Backsliders kanske en liten känsla av avund och undran infinner sig. Avund, för att bandet ifråga var en sällsynt Bakersfield-svängig tilldragelse bland den tidens i övrigt mestadels gravallvarliga altcountrytrupper. Undran, för vart tog Robinson egentligen vägen efter Backsliders andra och sista album, 1999 års »Southern Lines«?
Svaret är att mannen som har beskrivits »som hämtad ur en Larry Brown-roman« träffade en dam och slog sig ner i New York. Där jobbade han som cykelbud och mekaniker innan han drogs allt längre in i en ständigt nedåtgående spiral som höll på att tippa honom ända ner i avgrunden.
Med hjälp av bland andra Eric »Roscoe« Ambel – som gitarrist bekant från Joan Jett & The Blackhearts, The Del-Lords, Steve Earle & The Dukes och The Yahoos, som producent känner vi honom från inspelningar med Whiskeytown, Nils Lofgren och just The Backsliders »Southern Lines« – drogs Chip Robinson upp till ytan. Han började uppträda på Roscoes klassiska East Village-hål-i-väggen Lakeside Lounge och byggde undan för undan upp självförtroende nog att färdigställa ett antal låtar han filat på under åren som gått. Låtar som han gett smakprov just vid de där bourbon & cola-aftnarna. Några etsade sig in med en gång, likt påtvingade tatueringar som gör ont men som man ändå gärna vill behålla för att de säger så mycket om… livet. Och några av dessa – »Fence«, titelspåret – hör till höjdpunkterna på solodebuten »Mylow«, som alltså släpps elva år efter det senaste studioinspelade livstecknet från killen som tippades följa North Carolina-kamraten Ryan Adams till stjärnorna men i stället kom att gå helt motsatt väg.
Rent musikaliskt har »Mylow« inte så mycket gemensamt Backsliders-utgåvorna. Det är långt ifrån samma honkytonkdrag och glimten i ögat är mindre påtaglig. Däremot är närvaron densamma och den väderbitna twangen i Chip Robinsons röst har accentuerats ytterligare. Albumet är upplagt som en sångcykel med allt vad det innebär av Tom Waits-skramligt intro och instrumentalpassager men också en hel hög av påträngande, sammanbitna sånger om felsteg, uppoffringar, förhoppningar. Titelspåret, kännetecknat av ett rungande tryck, beskrevs av en god vän som »det påminner om The Hold Steady, fast det här är bättre«. Ronnie Lane-covern »Kuschty Rye« gör ingenting för att underminera den bedömningen.
Men det är de nedtonade stunderna som kryper närmast inpå skinnet, de som är själsfränder till balladerna som Steve Earle skrev sedan han precis återvänt från skuggsidan. I början framstår de allt annat än märkvärdiga, mest försiktigt gitarrplock och Chips livsluttrade stämma. Men efter några lyssningar vill man aldrig lägga en endaste av dem – »Fence«, »Started«, »Closer to the Light«, »Story«, »A Prayer Please«, »Wishin’ on the Cars« – ifrån sig någonsin.
Den första av de där Lakeside-kvällarna gick Chip Robinson därifrån med gitarren i en sopsäck. Senast kom han dit i kostym. Är det något »Mylow« visar oss så är det att nästa gång alltid är den bästa.
PIERRE HELLQVIST
2010-06-15
