Devo: Something for Everybody
DEVO
Something for Everybody
Warner
Betyg: 8
Det var en mulen morgon 1979 och jag kunde inte ha varit mer spattig än när jag kort före första lektionen kom till rökrutan på min high school i den amerikanska mellanvästern. Där hängde jag med likasinnade. Långt hår, vida byxor, t-shirtar med Ted Nugent, Boston eller Led Zeppelin, cigaretter och efter skolan öltunnor och jointar – ett evigt festande.
Dessa attribut markerade att vi var rockare som revolterade mot det konservativa etablissemanget. Och till skillnad från mitt gäng hemma på Söderslätt var vi många. Vi hatade disco, till stor del för att de kortklippta plugghästarna och sportfånarna på skolan älskade att dansa. Efter några veckor i denna miljö var jag redo att emigrera till USA på riktigt.
Men nu var det dags för den första riktiga lektionen utanför klassrummet. Ämnet punk hade vi nämligen inte hunnit beta av i rökrutan ännu. För mig var punk en del av vår viktiga revolt mot vuxensamhället, det var rocken mot resten. Hårdrocken stod på samma sida som punken och popen, punken var spjutspetsen. Jag var därför ändlöst stolt och upphetsad över att kunna berätta att jag natten innan denna morgon hade sett Devo uppträda på universitets punkfestival under sitt frikyrke-alias Dove. Jag hade till och med fått prata med Bob Mothersbaugh.
– Devo? Man, I saw them on Saturday Night Live. They’re geeks.
Marken rämnade. Den miljö som för en minut sedan var ett paradis förvandlades till skärseld. Rökrutekungens dom lämnade inget utrymme för avvikande åsikter. Ingen av mina nya kompisar ville veta vad Bob Mothersbaugh hade sagt eller hur konserten hade varit. De ville att Dove, Devo, deras mostrar och alla andra geeks skulle dö. Jag fimpade och avvek förvirrad mot franskasalen, full av motstridiga tankar. Många lektioner återstod och det tog lång tid innan jag vågade prata punk igen.
Det som provocerade rökrutans rockhjältar var inga konstigheter, bara samma gamla rädsla som i alla tider har drivit de aktivt konservativa att hata det nya på ganska ytliga grunder. För sådana människor räcker fel frisyr långt. Devo hade mer än konstiga frisyrer, de både såg ut och lät som muterade provrörsbarn från den mest bortglömda hörnan i soprummet på ett kärnkraftverk. Jag älskade hur de hade blåst nytt liv i Rolling Stones redan då söndertjatade »Satisfaction« , medan de konservativa såg det som helgerån av värsta sorten.
Hade de även förstått och provocerats av det verkligt subversiva, bandets fundament, dess konstskoleteser om mänsklighetens de-evolution, hur vi alla hade påbörjat intellektets avveckling, massans gradvisa fördumning och vandring tillbaka till stenåldern? Knappast. Jag tror inte heller att de brydde sig stort om detta när ett aningen mer kommersiellt sinnat Devo något år senare blev fanbärande knasälsklingar, under en kort men intensiv brytningsperiod på USA:s musikscen med främst »Whip It« och »Girl U Want«.
Deras rymddräkter, lampskärmshattarna de kallar energy domes, deras högtryckslåtar och deras sanslöst stilsäkra videor blockerade till slut Devo i en ruta där de förvandlades till åttiotalspastischer. Som sådana har de på senare tid blivit viktiga i vågen av djupare förståelse för vad det årtiondet egentligen hade att bjuda. I backspegeln, förstorad av all inspiration de har spritt till yngre artister (som Teddybears, en av alla kollaboratörer på nya plattan), kan det dock framstå som att bandet var betydligt mer mainstream än den fjortondeplats på Billboard-listan som »Whip It« nådde.
Kvartetten Bob & Mark Mothersbaugh och Bob & Gerry Casale har inte gett ut en platta under namnet Devo sedan åttonde albumet »Smooth Noodle Maps« passerade utan jordskred för tjugo år sedan. De har dock i olika konstellationer varit mer än aktiva inom musik, film, spel och reklam. Och det senaste decenniet har de som grupp dykt upp i olika sammanhang, både med Devo 2.0 (deras eget A-Teens-projekt) och mer och mer ihärdigt som levande robotorkester. Senaste rycket var att be fansen om hjälp med att sortera ut de tolv låtar av sexton inspelade som skulle få vara med på återkomsten, detta nionde album – därav titeln.
Att Mensa-aspiranter kan egga »vanliga« människor med popmusik tillhör ovanligheterna, men Devos kombination av intellekt, gehör, allvar och lekfullhet lyckas än i dag. Mycket av det de varnade för i början av sin resa (mot kontrollsamhälle, fördumning, konsumism och så kallad valfrihet) kan de dessutom nu skrocka »vad var det vi sa?« åt. Verkligheten har hunnit ikapp dem på det planet. Vilket så klart är betydligt mindre kul än det faktum att ingen hinner ikapp Devos musik. Nya plattan blir en stadig helhet i balansen mellan fyra fenomenalt starka melodier, fyra stompiga Devo-pastischer och fyra hyggliga mellanlåtar.
Eftersom den röstande massan misslyckades med att vaska fram det optimala albumet har bandet gjort en del ändringar i låtlistan. Fansen hörde att »What We Do« är kronan på verket denna gång och även guldkornet »Later Is Now« kom med. Men skivans två andra bästa låtar, den magnifikt pompösa och ödesmättade »No Place Like Home« och den avslutande explosionen till stridsrop, »March On«, blev bortröstade av majoriteten. Vilket bevisar att majoriteten ofta har fel och att Devo ofta har rätt. Fortfarande. Jag längtar efter en chans att få se dem live igen.
MARTIN THEANDER
2010-06-15
