M.I.A.: Maya

M.I.A.

Maya

XL/Playground

Betyg: 7

M.I.A. är som ett litet världskrig. Som en tonårsrevolt. Som en massa åsikter som formulerats snabbt, snabbt och sedan spridits med ljusets hastighet. Varje rörelse som den trettiofyraåriga brittlankesiskan gör verkar vara politisk. Varje ord som hon rappar eller sjunger (!) tycks innehålla någon form av budskap. Hon balanserar ständigt på gränsen mellan övertydligt och obegripligt.

Konspirationsteorier är självklarheter. Subtilitet känns som en motsats till M.I.A. Förra året uppträdde hon höggravid på Grammygalan i en mestadels transparent klänning och uttryckte efteråt sin besvikelse över att ingen reagerade på att hennes uppträdande mest av allt var ett försök att väcka uppmärksamhet över de många dödsoffer som inbördeskriget i Sri Lanka skördade.

Gång på gång råkar hon i bråk med journalister, alldeles nyligen hamnade Lynn Hirschberg på artistens shitlist efter en lååång artikel i New York Times som inte var uteslutande positiv. Inget med M.I.A. är någonsin långtråkigt, sällan ens neutralt.

»Maya« är oerhört framemotsedd. Det har gått tre år sedan det senaste albumet, och sedan en tid tillbaka flyter lågupplösta versioner av denna den tredje fullängdaren runt på internet. Hittills har skivan fått ett något blandat bemötande bland både fans och kritiker, och det är tryggt att påstå att den skiljer sig en hel del från både »Arular« och »Kala«. Och inte bara därför att Diplo tvingat M.I.A. att sjunga.

Mest av allt känns Maya mer kompakt, den är så fullproppad med effekter att den ibland känns obekväm och trång. En del av lekfullheten som var så signifikant för M.I.A. verkar ha gömts i en mer aggressiv produktion. Låtarna känns liksom inte lika uppfriskande som förr. Luftigheten har fyllts ut. Naiviteten har slipats bort och ersatts med tyngd, vilket är aningen förvånande då de flesta producenterna på albumet är bekanta M.I.A.-namn såsom Blaqstarr, Diplo och Switch. Men även nya samarbeten som verkade lovande på pappret – som med Derek Miller från Sleigh Bells – blir i verkligheten inte särskilt spännande alls.

»Maya« är helt enkelt inte lika självklart skitbra som M.I.A.s två tidigare album, men till syvende och sist är det här ändå en rejält viktig skiva. En skiva där allvar får utrymme. Där texter får handla om annat än kärlek och dans. När Lady Gagas koreografi diskuteras på kultursidorna känns en artist som M.I.A. absolut nödvändig.

JOSEPHINE OLAUSSON

2010-06-29

»Maya« släpps 14 juli.