Div art: Twistable, Turnable Man + Broken Windows & Broken Hearts + John Prine: In Person & On Stage
DIVERSE ARTISTER
Twistable, Turnable Man – A Musical Tribute to the Songs of Shel Silverstein
Sugar Hill
Betyg: 8
DIVERSE ARTISTER
Broken Hearts & Dirty Windows – Songs of John Prine
Oh Boy
Betyg: 6
JOHN PRINE
In Person & On Stage
Oh Boy
Betyg: 8
Karaktärer. Båda två i egen hög person, så klart, men inte minst deras låtar är tätbefolkade av karaktärer. Människor lite vid sidan av men mänskliga som du och jag. I deras händer skulle även vi bli karaktärer, eftersom vi sannolikt också är det.
Att lyssna på och läsa texter av Shel Silverstein och John Prine är aldrig ointressant. Man skrattar ofta, gråter ibland, nickar igenkännande då och då. Båda dessa låtskrivare kan som få andra växla mellan och fläta samman det dråpliga och det direkt tragiska. De har inte så många likar eller efterföljare, deras särprägel är svår att härma och deras begåvning kan lätt göra den som lyssnar matt. Av intryck, av avund, av hänförelse.
Shel Silverstein, som sextioåtta år gammal gick bort i en hjärtattack 1999, var en hyperproduktiv multikonstnär som förutom att han med stor uppmärksamhet tecknade åt Playboy och skrev såväl pjäser som mångmiljonsäljande barnböcker var en radio- och TV-personlighet samt skivartist i eget namn. Som folk- och jazzexperimentalist gav han ut album på prestigebolag som Elektra, Atlantic och Chess underetikett Cadet, däribland kultplattor i vardande som »Fuck ’em« och »Freakin’ at the Freaker’s Ball«. Man ska heller inte glömma Silversteins liner notes till Ramblin’ Jack Elliotts platta på Vanguard 1964, fullkomligt obetalbar läsning. (Hans dito till Judy Henskes »High Flying Bird« är av nästan samma kaliber.)
Mitt i allt detta började han under sextiotalets upptakt att göra sig ett namn som låtskrivare åt andra artister, även om det var först 1969 som han blev stjärna i gebitet när Johnny Cash fick en monsterhit med »A Boy Named Sue« – vars humor och driv är talande för Silversteins gärning. Hans i regel inte så lite satiriska låtar är belamrade av kvickheter, udda existenser och somligt barnförbjudet. Han som kallades »a hippie Kojak« gillade att ta ut svängarna på ett sätt som inte alltid föll i god jord hos musikbranschen i allmänhet och Nashville-etablissemanget i synnerhet. Tompall Glaser-sjungna »Put Another Log in the Fire« (i Mats Rådbergs tolkning »Peta in en pinne i brasan«) skojade med feminismen, samtidigt som flera av Silversteins mest kända låtar – Marianne Faithfull-bekanta »The Ballad of Lucy Jordan«, Loretta Lynns »One’s on the Way« och av Emmylou Harris insjungna »Queen of the Silver Dollar« – hör till sjuttiotalets starkaste kvinnoporträtt.
Tillsammans med Kris Kristofferson skrev han »The Taker«, en hit med Waylon Jennings, och »Once More With Feeling«, en countrysuccé med Jerry Lee Lewis. Förnämliga balladen »Couple More Years«, om en åldrad man och hans yngre dam, har sjungits av alla ifrån Waylon och Willie till Jerry Lee och Bob Dylan. Dylan har på scen för övrigt tagit sig an flera andra låtar av Silverstein, som var allra mest i ropet på sjuttiotalet då Dr. Hook hade den ena listklättraren efter den andra – »Sylvia’s Mother«, »The Cover of the Rolling Stone« – med hans material och Bobby Bare baserade flera ambitiösa konceptalbum på i princip bara Silverstein-kompositioner.
Det är just Bobby Bare, tillsammans med sonen Bobby Bare, Jr, som står bakom den likvärdigt ambitiösa hyllningsplattan »Twistable, Turnable Man«. Även om man undrar vart flera av de i förväg utannonserade namnen – George Jones, Alison Krauss, Band Of Horses, Emmylou Harris, Black Keys – tog vägen träffar skivan mitt i prick redan i urvalet av medverkande. Balansen mellan grånat (Kristofferson, Prine, Ray Price), nästan-grånat (Black Francis, Lucinda Williams, Nanci Griffith) och ska en gång bli grånat (My Morning Jacket, Andrew Bird, Dr. Dog) är ypperlig. Än bättre är att det som ser bra ut i teorin denna gång också visar sig vara det i praktiken.
My Morning Jacket är väl lämpade för lägereldsvemodet i »Lullabys, Legends and Lies« och Andrew Bird har aldrig låtit lika fjäderlätt elegant som han gör i den allt annat än lättolkade »The Twistable, Turnable Man Returns«. John Prine vet hur man ska närma sig en låt som »This Guitar is for Sale« och Kris Kristofferson är precis lika klok i »The Winner«. Av veteranerna är det ändå Ray Price som stjäl showen i »Me & Jimmie Rodgers«, åttiofyraåringens välvårdade och av livsvisdom utkarvade röst fyller hela rummet. Det är viss klichévarning på att så pass härjade stämband som Lucinda Williams ska få förkroppsliga outsägligt sorgsna förortsdramat »The Ballad of Lucy Jordan«, fast alla invändningar kommer på skam så fort hon öppnar munnen. Och musik blir verkligen inte mycket gulligare än när Bobby Bare, Jr i duett med dottern Isabella repriserar »Daddy What If«, en låt som den äldre Bare hade en stor hit med 1973 – i duett med den då sexårige Jr.
Där Shel Silverstein-tributen skickligt ringar in vidden av hyllningsobjektets genialitet och komplexitet har John Prine-diton större problem att ro dylika föresatser i hamn. Att skivan uteslutande innefattar en yngre generation artister, huvudsakligen hämtade från indiehåll, är inget fel i sig – varje grepp som kan få en ny publik att upptäcka Prines snille är av godo. Kruxet är att lite för många är respektfulla i överkant, hela anrättningen känns onödigt allvarsam och folksångarpräktig – precis det John Prine, med underfundigt leende i mungipan, är så bra på att undvika. Bon Iver-Justin gör mäktig körpop av »Bruised Orange (Chain of Sorrow)«, My Morning Jacket låter mer My Morning Jacket än John Prine i »All the Best« och Conor Oberst är piggare än på länge i en rivig »Wedding Day in Funeralville«; i övrigt är » Broken Hearts & Dirty Windows« tämligen umbärlig.
Önskar man en snabb, uppdaterad översikt på John Prines unika storyteller-storhet rekommenderas i stället det färska livedokumentet »In Person & On Stage«.
Sextiotreåringens röst må vara rossligare än någonsin, märkt av cancerbehandling och operation sluddrar den till och från, trots detta får han det att funka med all sin varma humanism, patenterade glimt i ögat och tilltufsade livserfarenhet. Han är en extraordinär singer-songwriter men har ingenting gemensamt med den genomsmittlige singer-songwriter som främst ägnar sig åt lager på lager av självömkan.
I John Prines skapelser finns rytm och driv, en fantastisk tajming och inte minst en tydlig idé. Likt Shel Silverstein skriver han låtar som ingen annan – det är i princip omöjligt att tänka sig en annan upphovsmakare bakom historier som »Your Flag Decal Won’t Get You Into Heaven Anymore«, »The Late John Garfield Blues« och »In Spite of Ourselves«. Vid det här laget är många av John Prines låtkaraktärer lika mycket ens bästa vänner som någonsin ens bästa vänner.
PIERRE HELLQVIST
2010-06-29
