Arcade Fire: The Suburbs

ARCADE FIRE
The Suburbs
Merge/Universal
Betyg: 8
 

Med sitt andra album »Neon Bible« växte Arcade Fire till ett av vår tids största rockband.

Plötsligt älskades de av alla. I en intervju i Rolling Stone berättade David Bowie – som vanligtvis bara hyllar samtida, elektronisk musik när han uttalar sig i media – att han uppskattade dem för deras »otyglade passion«.

Däri ligger också nyckeln till Arcade Fires framgångar: deras musik är konventionell och rockhistoriskt korrekt, men de framför den med en intensitet och dramatik som de var relativt ensamma om under det förra decenniet. Inte minst märktes det på scen, där deras ambitiösa rockmusik antog i det närmaste symfoniska proportioner: så här fem år senare framstår deras framträdande tillsammans med just David Bowie på Radio City Music Hall i New York som ett av de senaste tio årens största rockögonblick.

På sitt tredje album gör Arcade Fire avsteg från den vinnande formel som på bara två album tagit dem från en skuggtillvaro i marginalen till en frontposition inom samtida rockmusik. Där »Neon Bible« var publiktillvänd och storslagen är »The Suburbs« långsam och suggestiv. Där »Neon Bible« bearbetade Guds närvaro och frånvaro i tillvaron uppehåller sig »The Suburbs« vid stilla familjeliv i villaförorten. Borta är de stora, självmedvetna gesterna. Borta är den konfrontativa hållningen, till publik och kritiker. Där »Neon Bible« var storslagen i sitt anslag ekar »The Suburbs« av ett bortglömt, sentida australiensiskt åttiotal. Precis som The Triffids gjorde med »In the Pines« eller The Go-Betweens med »16 Lovers Lane« låter Arcade Fire melodierna fungera som fond för texternas övergripande tema. I deras fall om hur de priviligerade klasserna låser in sin barndoms drömmar bakom ljudisolerade dörrar i mexitegelvillor.

Det är ett modigt och kreativt nödvändigt album. Rick Moodys »The Ice Storm« för en desillusionerad MTV-generation.

NIKLAS ELMÉR

2010-08-17