Cheikh Lô: Jamm
Jamm
World Circuit/Playground
Betyg: 8
Förbiser man dess politiska innehåll skulle »Sankara« i princip kunna vara en Willy DeVille-låt. En sorgsen men stolt gatuserenad som utan minsta tecken på stress stryker fram genom Dakar-kvarter som vi aldrig kommer att se. Saxofonen som spelas av James Browns gamle vapendragare Pee Wee Ellis är precis lika stämningsfull som någonsin de skymningstoner Steve Douglas försåg »Minken« med när det begav sig. När man hör inspelningen är det inte särskilt svårt att framför sig se hur Cheikh Lô i egen spliffhög och njaxasklädd person rullar omkring bland kåkstäderna i sin gamla grå Mercedes, en av folket uppburen man som vägrar sätta sig över de som har gett honom hans position. Men så handlar låten också om den revolutionäre burkinske politikern Thomas Sankara, som verkade för att jämna ut klyftor och frånta den politiska eliten alla orimliga förmåner (han mördades 1987).
Med sina långa dreadlocks, sina extravaganta utstyrslar och i sammanhanget frisinnade inställning till det mesta går Cheikh Lô inte så lite på tvären mot västvärldens bild av muslimer. Detta är möjligen anledning nog att lägga tid på senegalesen, men även om man inte känner till dylika fakta kan man knappast undgå att stanna upp en stund i tillvaron så fort han tar ton.
Likt föregångarna är »Jamm« vidöppen för influenser – det har aldrig varit vidare svårt att identifiera vare sig Jamaica, Kuba, Nigeria eller horisonten i Cheikh Lôs mbalaxmusik. »Jamm«, hans fjärde album på fjorton år, är hans mest vilsamma och mjuka. Man skulle egentligen kunna kalla det väldigt avskalad soul. Från den tillbakalutade sångaren fullkomligen dryper det av lika delar visdom och gåtfullhet, i hans händer blir världen både begriplig och ännu mer outgrundlig. Man skulle gärna ta en kopp starkt svart te med den här mannen eller i hans sällskap rentav våga åka till the outskirts of town; världens ände kan trots allt mycket väl visa sig vara början på något nytt.
PIERRE HELLQVIST
2010-08-31
