Black Mountain: Wilderness Heart





BLACK MOUNTAIN

Wilderness Heart

Jagjaguwar/Border

Betyg: 7

Elton John sa en gång i en intervju att om han bara ville skulle han kunna skriva en hit på en kvart. Inte för att han nu lyckas varje gång. Lite samma känsla får jag av Stephen McBean, sångare och huvudsaklig låtskrivare i Black Mountain.

Inte för att jämföra Elton med en relativt okänd indierocker från Vancouver. Inte än, i alla fall.

Det jag menar är att det sammanlagda intrycket av McBeans senaste sex album – tre med Black Mountain, lika många med tvillingbandet Pink Mountaintops – är att vi har att göra med en låtskrivare som skulle kunna få ur sig hits utan större problem, bara förutsättningarna och viljan fanns där. Känslan av en stor hitmakare anas som en röd svag tråd, från debutens »No Satisfaction« och »Don’t Run Our Hearts Around« fram till »Axis: Thrones of Love« från senaste Pink Mountaintops-utgåvan.

Men, som sagt, det gäller att vilja också – inte bara kunna.

Black Mountain kastades efter debuten 2005 ut på en gemensam USA-turné med Coldplay. Närmare än så kommer kvintetten nog aldrig att komma massorna. Då sägs ändå »Wilderness Heart« vara gruppens mest kommersiella verk hittills. Vad det nu innebär. Denna deras tredje fullängdare låter väntad. Drömmar om det ultimata Black Sabbath-riffet, Jon Lord från Deep Purple som hukar över sina keyboards, Charles Mansons stirrande blick från ett polisfoto och en rockgrupp i motljus som står på en dammig grusväg i cirkel med ryggarna utåt.

Sångerskan Amber Webber tar mer plats än tidigare och sparrar McBean, vilket är bra. Hon har en nästan spöklik röst, både distanserad och klar, som en sektledare på rymmen. Produktionen är lätt polerad, topparna är nedslipade och den tyngsta basen bortplockad. Det blir dryga fyrtio minuter som snabbt tar sig framåt.

Även om »Wilderness Heart« inte alls gör en besviken känns det fortfarande som att McBean har en helt fantastisk Black Mountain-skiva kvar inom sig. Någon gång får han kanske ur sig den, om orken och viljan finns.

ANDERS DAHLBOM

2010-09-21