Håkan Hellström

Klädd nästan exakt som på omslaget till vis-EP:n »Luften bor i mina steg« korsar Håkan Hellström en gata i centrala Göteborg.

Som så många andra av sensommarens alla apatiframkallande dagar är luften den här tisdagen kvalmig och vibrerande. Stan är inte alldeles tom men känns övergiven – som att alla som har tid och möjlighet har flytt ut till kobbar, klippor, stränder, stugor och svalkande vattendrag.

Mitt emot huset där han sedan ett halvår bor i en smakfull tvårummare går Håkan Hellström in på ett fik, i sällskap med mig. De senaste två dagarna har jag haft en rad sittningar med honom, på olika ställen, och vi börjar nu närma oss ett avslut.

Jag hinner inte mer än beställa en kopp kaffe och Håkan hinner inte med något alls förrän han stelnar till och puttar mig lite löst i sidan. »Hör du?«, viskar han.

Det är nästan för bra för att vara sant. Ur en stereo ljuder Mats Paulsons originalversion av »Visa vid vindens ängar«, alltså en av de visor som Håkan valde att tolka på »Luften bor i mina steg«.

Tjejen bakom disken berättar att det var hennes älsklingslåt när hon var liten. Att hennes mor har berättat för henne hur hon som fyraåring satte på sig hörlurar och försvann in i sin egen lilla värld varje gång »Visa vid vindens ängar« spelades.

Under tiden som hon berättar den här historien tittar jag åt sidan, på Håkan, och ser att han verkar helt borta. Fullkomligt försjunken i låten. Blicken är riktad framåt men jag är säker på att han inte har någonting för ögonen – han är som förblindad av musiken.

Det är en fin bild som avbryts av att tjejen, som noterat att den välkände kundens sinnen har seglat i väg, lutar sig fram och frågar: »Vad får det lov att vara?«

»Whenever someone says rock is dead, and lets a little of himself die, another one comes along, and the spirit and the beat maintain.«

Ben Fong-Torres, Rolling Stone 1973

Aldrig har jag fått så många frågor från min omgivning om ett intervjuobjekt som jag fick sedan jag kommit tillbaka till Stockholm. Från den mest musikintresserade falangen hördes envetna påstötningar i stil med »Hur låter det? Klarar han av att leverera en gång till?«. Från andra – nej, mor, jag nämner inga namn – kom yttranden som »Jamen han är väl trevlig? Han verkar så härlig på nåt vis«.

Alla, och då menar jag alla, är nyfikna på sångaren, musikern, estradören, privatpersonen och kändisen Håkan Hellström.

Inte minst verkar alla bry sig om honom. Till och med det fåtal som inte är så värst sålda på hans musik tycks vilja honom väl. Håkan Hellström kan därför inte endast beskrivas som »populär«; undan för undan har han blivit en sorts förbehållslöst älskad nationalikon som vi inte har särskilt många av i Janteland.

För varken ni eller jag kan väl nämna så många fler artister som med sådan oförställd självklarhet går hem hos småbarn, högstadiekids, militanta indieanhängare, medelålders rockfarbröder, sjuttiofemåriga gummor och i princip alla där emellan?

Ja, herregud, någonstans där i fjolårets tumult – som så småningom ledde fram till tre Rockbjörnar, en Grammis, 120 000 sålda album, Hultsfredsfestivalens kanske mest triumfartat glädjestrålande spelning någonsin, gästspelet hos Lasse Berghagen, »Där vi är é det alltid roligast«-turnén och besöket i Rio de Janeiro som reporter för TV4:s resemagasin »När & fjärran« – blev han till och med kysst av Per Bjurman.

Och när han tidigare i år släppte »Luften bor i mina steg«, med fyra personliga favoriter ur den svenska visskatten, blev inte resultatet dämpade förväntningar, som nog var tanken, utan snarare tvärtom. EP:n har i dag sålt i drygt fyrtiotusen exemplar. Det är en exceptionell siffra för en singel i Sverige, i synnerhet som den inte marknadsfördes speciellt hårt.

Håkans påtagliga och genuina lust att prata om sin musik, att åter ge sig ut och spela och träffa fansen hjälper honom säkert att tränga undan det faktum att förutsättningarna för den kommande skivan är radikalt annorlunda än hur de var för »Känn ingen sorg för mig Göteborg«.

Innan den nerviga, ivriga och livsbejakande »allt på en gång«-popen på debutalbumet gav oss hoppet tillbaka om popmusik på svenska visste ingen vem Håkan Hellström var. Ja, förutom då det fåtal som kände igen honom som basist i Broder Daniel och ex-trummis i Honey Is Cool. Två år senare är han allmän egendom och omgivningens förväntningar är enorma.

– Alla andra är asnervösa och spända men jag har faktiskt inte märkt någon skillnad på hur Håkan är nu mot hur han var vid första skivan, säger Ismail »Isse« Samie, Håkans A&R på Virgin, när jag strax innan intervjun pejlar läget på skivbolagets göteborgskontor. Det enda är nog att han är än mer sugen på att ge sig ut och lira och ge intervjuer.

– På andra plattan är det ju vanligt att man spänner bågen utav bara helvete, fortsätter Isse. Allting ska bli »så otroligt bra« men blir sällan det. Men den här skivan är både lekfull och smutsig, på samma sätt som det första albumet var det.

En måndageftermiddag i augusti tar Håkan emot i Music-a-Matic-studion. Han visar mig runt i de olika rummen och berättar att det är här merparten av nya albumet »Det är så jag säger det« har spelats in. När jag är på plats håller Johan Forsman, som producerat ihop med Håkan och gitarristen Timo Räisänen, på att försöka mixa klart den efterlängtade skivan i ett angränsande rum.

Själv vill Håkan inte direkt tona ned trycket utifrån, men väljer – på det där okomplicerade och typiskt hellströmska sättet – att vända det till en fördel.

– Jag har ju förstått att det finns förväntningar, men det är ingenting som jag har tänkt särskilt mycket på. När man håller på med en skiva blir man ofta så insnöad på exempelvis en låt att man får tunnelseende och stänger ute alla andra människor, alla yttre krav och allting. Så, nej, jag har inte känt någon press. Tvärtom känner jag mig eggad av att man ser fram emot skivan, att folk är intresserade, det ger bara positiv energi.

När den snudd på osannolika upptakten på hans solokarriär dryftas värjer han sig.

– Jag tycker inte att jag behöver »landa« eller »smälta något«. Det som hände förra året var fantastiskt men man ska inte över- driva det.

– Men det är klart, det var några tillfällen då jag var lycklig som aldrig någonsin förut. Jag talar om tiden från att vi just gått av scenen fram till att jag gick och la mig, det mellanrummet var tio poäng av tio möjliga på en känsloskala. Bara att gå ut efter konserten och prata med ungdomarna och fråga vad de tyckte – jag lever för de stunderna.

Att få komma i väg, att starta om på nytt, att samla bandet och rulla ut på vägen till alla oändliga nätter av sång, lycka och dans, dans, dans är utan tvekan Håkan Hellströms främsta drivkraft. Oupphörligen återkommer han till detta under de två dagar som jag vistas i hans sällskap.

Kanske är det därför en del kallar honom »ett freak«. För att han brinner så oerhört för sin musik. Det må handla om noggrant återgivna Evert Taube-skrönor.

Eller minnet av när hans storebror kom hem med The Smiths »Hatful of Hollow« och förändrade hans liv. Eller energiska gamla videoupptagningar med Otis Redding. Men inget samtalsämne är roligare än hans egen musik. Då slår entusiasmen som eldar ur honom.

Håkan fingrar på sittdynan som han sitter på i ett litet arkiv- och sällskapsrum som tillhör Music-a-Matic-studion, till synes aningen nervös. Det kan bero på att jag som första »utomstående« person ska få lyssna på »Det är så jag säger det«. Eller i alla fall en samling utvalda och inte alls färdigmixade delar av skivan.

Han plockar fram en CD-R och stoppar in i stereon, placerad på ett bord som annars drar blickarna till sig för att den fylliga och udda tidskriften Jules Verne-magasinet ligger där.

Håkan lutar sig tillbaka och ser koncentrerad ut. Jag är nog inte beredd på vad som ska komma, men behöver inte ta del av många takter av första låten för att inse att det knappast är en slump att de vanligaste orden i Håkans vokabulär numera är »energi«, »sväng« och »feber«.

Det bara exploderar i högtalarna. Vilda trumrytmer bryter ut i en smattrande kaskad (»jag ville att Fredrik [Sandsten] skulle spela trumsolo som Gene Krupa eller Buddy Rich«), ett smittande riff från en gitarr tillkommer, liksom uppviglande blås och folk som hetsigt gapar »Hey! Hey!« i munnen på varandra. Håkan börjar sjunga, med en röst pressad till sitt allra yttersta. »The Clash i Karibien« är det första jag tänker.

Musiken är en omkullkastande tryckvåg av längtan och frihet. Texten, med klassiskt »möt mig där igen«-tema, tar oss tillbaka till Gullbergs Kaj i Göteborgs hamn. Där – bland alkisar, uteliggare, övergivna båtar, rostiga cyklar och förfallna fabrikslokaler – brukade Håkan och hans kamrater hänga och förfesta under gymnasietiden på den närliggande Samskolan. »Bortsprungna katten ropar tillbaks«, som låtens arbetsnamn lyder, är sprudlande dansant och nervigt punkig på en och samma gång. Som gjord för att få klubbgolv att koka.

– Den här skivan handlar mer om musiken än vad den förra gjorde, jag har jobbat mer med musiken. Även om jag hållit på med texterna jättemycket får man inte glömma bort svänget; det är ju så tråkigt att tänka på texterna när man lyssnar på en låt.

– Under inspelningen sa jag till alla i bandet: »Håll inte igen med nånting. Gör gärna för mycket av allt. Tänk er att vi står inför en publik nu, att det står jättemånga människor framför scenen och att vi spelar låtarna för första gången.«

– När man låtsas spela för någon annan lägger man till extra grejer som man inte skulle göra hemma eller i replokalen. Därför har vi undvikit att repa för mycket, för att inte slipa bort febern och kaoset i musiken. Många av låtarna är skrivna i kaos, under turnén, under total galenskap, och det är precis så alla spelar. De hackar som hackspettar på gitarrerna och trumpetarna blåser så ögonen exploderar.

Ännu mer omedelbar är den första singeln »Kom igen Lena«. Medryckande modspop à la »A Town Called Malice«, med ropa-och-svara-riv och soulstötigt blås.

– Jag skrev den till en tjej jag känner som har varit nere på sistone, bara för att hon ska höra den och bli lite gladare, säger Håkan och lägger ciggen som han nyss tände åt sidan för att i stället plocka upp en gitarr som ligger i soffan bredvid.

– Ursprungligen gjorde jag den som en jazzlåt, säger han och sjunger sedan hela »Kom igen Lena« i jazztakt sittande rakt framför mig i hatt, vitt linne, tunt brunt skärp, uppvikta jeans och småslitna Converse-dojor. Det är inte utan att han får kämpa med det scatliknande partiet mot slutet, där en serie textrader betas av i så svindlande fart att det är svårt att uppfatta dem:

»UT på synthesizer-golven

NER i ljuva livet

UPP på taken

ÖVER staden

UNDER fabriksmolnen

Jag ser:

Elvis-pojkarna som slänger upp påskliljorna

Andra Långgatan-flickorna med hjärtat av på mitten

när jag går runt här i feber

nere vid kanalerna

och nån dag är jag glömd här …«

– Helst vill jag skriva om sånt som jag tänker och känner när jag går omkring på stan. Eller så vill jag fånga det jag såg Evert Taube göra på tv när jag var liten, eller James Brown på video. Min musik är ett collage av allt detta.

I det lilla studiorummet där vi sitter har det blivit varmt värre, varför Håkan springer i väg och hämtar oss varsitt glas vatten. Väl tillbaka tar han av sig hatten och rufsar runt i sin ganska nyklippta, vad han kallar, Paul Weller-frisyr.

– Vissa låtar kändes väldigt dansanta när de blev till och då renodlade vi det. Men ibland skrivs andra sorters låtar, i andra sinnesstämningar. Man lär sig ju dessvärre hela tiden att allt i livet inte bara är dans.

Av de nio låtar som jag får höra viker åtminstone fyra av kraftigt från den på andra håll upptrissade aktiviteten. I stämning och tempo ligger de nära debutens »Dom dimmiga dagarna« och »Vi två, 17 år«, men med en mer förfinad inramning.

»Den fulaste flickan i världen« är en bedårande bitterljuv folkpopballad med klockspel och fantastiska jingle-jangle-klanger. Den stämningsfullt bildrika »Minnen av aprilhimlen« böljar fram likt en stolt serenad och bärs upp av majestätiskt blås. Texten till »Rockenroll, blåa ögon – igen« (titeln kan klinga bekant för dem av er som kan sin Nina Letar Ufo) skrevs »i våras när det kändes som att folk hade glömt bort mig«. Nyttjandet av dragspel och den melankoliska, avslappnade sommarkänslan gör låten till den mest vislika på albumet, även om melodin och arrangemanget mest av allt ekar Paul McCartney.

– Det var Timo som kom på det där »Blackbird«-kompet. Jag tycker att det är den bästa låten på skivan, men det verkar inte som att alla fattar det – ännu [skratt].

Titelspåret, »Det är så jag säger det«, är en Mercury Rev-drömsk och odraperat uppriktig kärleksförklaring till hon som är »det finaste jag vet«. Det är förkrossande vackert och lite mer vuxet i uttrycket än vad vi är vana vid.

– Jag kan knappt lyssna på den utan att bli ledsen, säger Håkan och blir genast mer allvarlig och mindre talför. Den handlar om en tjej som jag har blivit kär i. Mer än så kan jag nog inte säga om det …

– Nästan varenda text på den här skivan är om sånt där som jag inte förmår säga öga mot öga när jag träffar personen. Då, har jag upptäckt, kan man göra låtar i stället!

Dagen därpå beställer Håkan pastasallad och en kanna vatten på en av inrättningarna i saluhallen på Nordhemsgatan, runt hörnet från Tredje Långgatan där studion är belägen. Precis som när jag intervjuade honom på ett fik i Stockholm dagen innan »Känn ingen sorg för mig Göteborg« gavs ut har han inga pengar på sig, och det blir jag som får betala.

I samband med albumdebuten sa Håkan till mig som till så många andra journalister: »Det känns som att den här skivan är den enda jag vill göra. Jag känner mig helt tom, jag har fått ur mig allt.« Det där växte och växte och etablerade sig snart som en »sanning«. På fansidor på nätet hölls det till och med omröstningar i stil med »Tycker ni att Håkan ska göra en skiva till?«. Som om tjusningen låg i en Jakob Hellman-mytisk föreställning om killen-som-bara-gjorde-en-osannolikt-bra-skiva-för-att-sedan-försvinna snarare än i en vilja att höra mer musik från honom.

Ur högtalarna hörs Aretha Franklins »Chain of Fools« och vi slår oss ned vid ett ensligt beläget bord.

– Det kändes som att ingen ville att jag skulle göra mer än en skiva. Så jag ljög och jag sa att jag inte skulle ge ut något mer, bara för att få folk att lyssna på det album som var ute då, säger Håkan och skrattar nästan lite förläget. Men återfår snart fattningen.

– Jag kan ju inte sluta med det här, jag lär hålla på tills jag blir gubbe. Folk får helt enkelt finna sig i det. För det finns inget alternativ. Det är ju det bästa jag vet. Jag ser på kompisar som pluggar något som de inte är intresserade av. Eller träffar gamla bekanta som fått ett nytt jobb där och där och ser hoppfulla ut. Jag kan beundra det, att de orkar hålla på, för själv skulle jag inte fixa det.

Aretha Franklin sjunger nu »Think«, samtidigt som Håkan tystnar. Det syns att han tänker, att han försöker föreställa sig ett annat liv, ett vanligt liv.

– Det var inte så kass att plugga ändå, på något sätt skulle jag väl klara det. Jag var ute mycket på den tiden också, på Lolita och Hemulen, och, ja, det var ju rätt bra. Någon gång kanske jag kan gå tillbaka till det livet …

Men så vaknar han upp och eftertänksamheten förbyts i ordsalvor som accelererar i tempo.

– Men det känns inte så. Jag har sånt flyt nu och tänker vräka ur mig grejer så länge jag har chansen, inget får stå i vägen för det. Givetvis gör jag skivor för att uttrycka någonting, men jag gör det också för att få åka ut och spela igen. Jag älskar att åka ut i ingenmansland. Där behöver man inga alibin. Där behöver man inte tänka. Där behöver man inte ha dåligt samvete för något, för att man inte tagit någon tenta eller vad det nu kan vara. Jämt när det känns tungt peppar vi i bandet varandra i stil med: »Tänk er att vi sitter i bussen nu och ska vara borta i en hel vecka.« Jag lever lite för det, faktiskt. Eller [skratt], jag lever bara för det.

Redan på »Känn ingen sorg…« hade Håkan velat använda en hel sambabatteria – en renodlad trumorkester – men hade då varken resurser eller kunskap om hur det skulle kunna förverkligas.

Håkan stoppar i sig en av salladens vindruvor och berättar om hur han i höstas surfade runt på nätet i hopp om att komma i kontakt med musiker i Brasilien. Han sökte efter namnen på olika orkestrar som han bekantat sig med genom dubbel-LP:n »Sambas De Enredo, Carneval 89«, som var den allra första sambaskiva han fick när han var tonåring.

– Hjärtat slog hur fort som helst när jag satt där. »Jag drar i väg ett mejl, på vinst och förlust.« Efter någon månad kom det ett svar på bristfällig engelska: »Jag spelar i Beija Flors batteria och fick ditt brev från vår webmaster. Nu undrar jag: Vad vill du?« [stort skratt] Jag såg framför mig hur mitt mejl hade cirkulerat där nere och hur de skakat på sina huvuden: »Vad är det här för en människa?« Och det var ju precis så illa som de hade föreställt sig!

Efter fler mejl och sedan Håkan skickat ned demos på ett par låtar for han i sällskap med Johan Forsman, Timo Räisänen och percussionisten Finn Björnulfsson ned till Rio de Janeiro i maj. Äventyret utmynnade i urladdningarna »Mississippi kan vänta« och »Gråsparven när hon sjunger« (en tredje sambapräglad låt, som antingen kommer heta »Marie säger« eller »Var är den där regnbågen?«, spelades in hemma i Göteborg).

Massivt sambapådrag möter gitarrpopmelodier. I stället för politiskt korrekt världsmusik låter det som en spritt språngande galen förening av färgsprakande sydamerikansk fotbollsläktare och medveten engelsk popklubb; alltsammans storögt lyckligt och outtröttligt.

När Håkan på ett ställe sjunger om att »hon är fem på morgonen men alla har feber i ögonen« är det just så det låter.

– Jag tänker mig det som housemusik. Fast med riktiga instrument, med fyrtio–femtio personer som lirar. Men i grunden är det ju pop – pop med den ultimata febern och det ultimata svänget. Det var så jag upplevde det när vi var ute och spelade förra året, och nu vill jag fånga det som jag kände då.

Håkan, som flera gånger oroar sig över att han har pratat för mycket om samba under intervjun, kan ändå inte låta bli att återkomma till ämnet.

– Man är så himla motsägelsefull hela tiden, suckar han och verkar uppriktigt bekymrad. Men du bara måste få se hur det gick till i Rio! Vi spelade in en egen ’hemvideodokumentär’.

Innan jag vet ordet av lämnar vi Långgatorna, strosar i solen genom Haga, möter mopedister som tutar och ropar »Hej Håkan!«, fortsätter in i Vasastan, där varannan människa stannar och pratar med honom, och uppför trapporna till hans lägenhet. Belägen bara ett stenkast från haket där jag som Sound Affects-skribent i mitten av nittiotalet satt och drack öl med den långhårige killen som på den tiden var sambainfluerad trummis i det aviga indiebandet Honey Is Cool. Redan då pratade förresten den ökänt snurrige och lika omvittnat supersympatiske Håkan om sina egna hemmainspelningar (»tänk dig Magnus Uggla, fast bättre«, har jag ett vagt minne av att han beskrev det som).

Bostaden är så ren, prydlig och spartanskt möblerad att den nästan ser obebodd ut. I ett tidningsställ i det öppna, ljusa vardags- rummet skymtas några Sonic och i bokhyllan står förutom CD-skivor bland annat en Bob Dylan-biografi, »Rolling Stones i Sverige«, »Please Kill Me«, tre Rockbjörnar, ordböcker och »Litteraturens historia«.

Håkan plockar fram ett band och stoppar in i videon intill en centralt placerad widescreen-TV, och sätter sig på knä framför. Han kommenterar och gestikulerar till bilderna.

– Båda låtarna spelades in under en och samma natt, vi började på kvällen och höll på till fyra på morgonen. Medlemmarna i batterian gjorde en enorm uppoffring, för de skulle sen gå till sina vanliga jobb klockan sju.

Filmen visar hur sambamusikerna i den överbefolkade, skjulliknande Rio-studion inledningsvis är avvaktande och osäkra på vad de förväntas göra. Men efter direktiv om att de ska spela så som de skulle ha gjort under en fotbollsmatch bryter plötsligt rena karnevalsyran ut. Man ser att de långväga gästerna först blir uppenbart tagna och därpå tokglada över det pådrag som brakar loss rakt framför dem.

Lika uppspelt är Håkan nu, där han sitter och pekar och skrattar. Stolt som ett barn.

Visste jag inte bättre – som att han ogärna vistas ensam långa stunder, som att han aldrig är stilla, som att han om mindre än tio minuter ska gå över till fiket på andra sidan gatan och bli närmast paralyserad av »Visa vid vindens ängar« – skulle jag tro att han sitter där och tittar än. Ett freak, som han är, med feber i ögonen. ■

HÅKAN OM FANSEN

– I går när jag gick på stan flög några gymnasietjejer på mig, och tyckte att jag skulle komma med dem till deras skola. »Nej, jag vill inte«, sa jag. »Men vadå, du behöver bara gå bredvid oss, in och ut.« »Nämen, jag vill inte.« Jag skulle precis i väg och bada, de förstod inte det direkt…

– För en tid sedan kom det fram en kille till mig och sa: »Kan du inte höra själv hur dåligt du sjunger?« Och jag: »Jag gör så gott jag kan.« Hans kompisar stod som ett fiftiesgäng bakom honom – han trodde väl att jag skulle bli arg eller nånting. Men det blev jag absolut inte. Men så var jag ute kort efteråt och då klev plötsligt en kille fram: »Jag har tänkt på det där jag sa i förra veckan, och jag ber verkligen om ursäkt.« Själv hade jag glömt alltihop.

HÅKAN OM BESKRIVNINGEN »FALSKSÅNG OCH TONÅRSÅNGEST«

– Jag sjunger inte alls falskt, det där är bara en myt och något som blivit populärt att säga om mig och de andra i Broder Daniel. Carola och Peter Jöback kan inte uttrycka det jag uttrycker. Vem är i så fall bäst sångare? Du måste vara det du sjunger om, helt enkelt, och det är jag.

– Och om folk lyssnade mer noga skulle de höra att jag inte sjunger om tonårsångest heller. De har missuppfattat det, de tror att jag är tonåring men det är fel – jag är bara fem år. De har med en femåring att göra, inte någon tonåring …

HÅKAN OM BANDET

[Timo Räisänen, gitarr, Daniel Gilbert, gitarr, Oscar Wallblom, bas, Stefan Sporsén, trumpet, Viktor Brobacke, trombon, Finn Björnulfsson, percussion, Fredrik Sandsten/Lars-Erik Grimelund, trummor]

– Timo är min högra hand, han tillför fruktansvärt mycket och allting skulle vara väldigt svårt utan honom. Men hela bandet är så himla bra, såna ess! Nästan allihop är ju gamla kompisar, så jag visste redan innan vad de gick för. Och alla, utom Viktor som håller till i Stockholm, bor här i Göteborg. Det är bara att ringa så kommer de och lirar. Det är viktigt.

– Jag är lyckligt lottad som spelar med såna som bryr sig om låtarna och tycker om musiken; alla i bandet är lika viktiga som jag är. Jag har ofta tänkt att man borde bilda ett riktigt band med de här personerna. Synd att vi inte gjorde det från början.

HÅKAN OM HULTSFREDSFESTIVALEN I FJOL

– En publik som den i Hultsfred går inte värja sig mot, jag behövde nästan syrgasmask för att hämta mig efter det. Man var ju minst sagt uppsnärjd i det blå. När vi kom in där, på stora scenen, ah, det var helt enormt! Alla i bandet bugade typ tusen gånger och kastade ut rosor på Evert Taube-manér till publiken. Shit, vi exploderade! Men det gjorde vi hela sommaren, varenda konsert var som en bomb.

HÅKAN OM BRODER DANIEL

– Jag hoppas inte folk blir arga på mig för att det aldrig kommer någon ny skiva. [ser orolig ut] Men det är Henriks band, det är hemma hos honom som processen sker, och låtarna är inte färdiga än. Varför det tar sån tid vet jag faktiskt inte, men det är viktigt att låtarna blir riktigt bra. Jag förstår inte varifrån Aftonbladet fick att det ska släppas en skiva med BD i november. Det vet jag inte hur det ska gå till [skratt]. Låt mig säga så här – inom två år kan det kanske bli något.