Jerry Lee Lewis: Mean Old Man
JERRY LEE LEWIS
Mean Old Man
Shangri-La/Verve Forecast/Universal
Betyg: 4
Eftersom föregångaren blev en rungande succé – rentav karlns bäst säljande album någonsin – kunde väl de styrande bakom »Mean Old Man« ge (det som återstår av) artisten Jerry Lee fritt spelrum. Släppa i väg honom, helt ensam eller med ett intimt litet band, i älskvärd gospel, country och den sorts barnförbjudna rhythm’n’blues han stod och smyglyssnade på som liten parvel utanför Haney’s Big House. Befria honom från biffig rock, allmänt överspelande gästartister och annat dravel som gjorde »Last Man Standing« omöjlig att lyssna rakt igenom utan ett par nävar smärtstillande innanför västen.
Alltså tacka the wild one för allt han gjort, även om han råkar vara en skitstövel, genom att skjuta till frihetliga resurser åt en genuint värdig inramning. Som Charlie Rich fick på »Pictures and Paintings«, Solomon Burke på »Don’t Give Up on Me«, Loretta Lynn på »Van Lear Rose«, Merle Haggard på »If I Could Only Fly«, Johnny Cash under hans sista decennium.
Men – surprise – riktigt så blev det nu inte.
Varför ändra på ett vinnande koncept? Spela roll att ingen tyckte det var bra eller kul, det drog in pengar! Vore det förresten inte görfräckt om han gjorde Chuckens »Roll Over Beethoven« för fyrahundraåttionionde gången?! Med John Mayer på gitarr?!
Så här står vi med »Mean Old Man«, där sjuttiofyraårige Killer – tydligt märkt av ålder, mediciner, missbruk, ensamhet och rädsla – på skivomslaget omges av, till och med för musikbranschen, omoraliskt unga töser. Med patenterat snett leende är han på väg ut ur en limousin men bilden undgår att visa käpp, rullstol och den dunder-shot han lär få injicerad i kroppen för att över huvud taget orka gå på scen.
Eftersom detta till stor del handlar om outtakes från de sessions som utmynnade i »Last Man Standing« märks precis som senast tre fjärdedelar av Stones, John Fogerty, Merle Haggard, Willie Nelson och Ringo Starr men även nytillkomna röster som Solomon Burke, Mavis Staples och Gillian Welch i den massiva gästskaran. Anledningen till stjärnuppslutningen – förutom att det ger en del gratis publicitet – måste vara att varken producenter eller skivbolag tror att huvudartisten själv är stark nog att bära en skiva.
Vad de i så fall missförstår är att det ingalunda går lura lyssnaren till att tro att Jerry Lee alltjämt är potent, farlig eller på något sätt vidare vital. Det gick kanske för femton–tjugo år sedan, det går inte längre. Precis som senast är det vid de få tillfällen då han tillåts visa sig så svag som han de facto är som skivan känns meningsfull och angelägen; som den känns på det stora hela.
Vid närmare eftertanke finns det denna gång endast två sådana stunder. Som av en händelse de enda låtarna på albumet där han slipper trängas om utrymmet med någon artistkollega.
»Sunday Morning Coming Down« är en av countryhistoriens mest tolkade låtar och Killer gör inga direkta underverk med Kris Kristoffersons skapelse men inbyggd i låten finns en poetisk känslighet och eftertänksam självrannsakan som utlöser en sällsynt sorts sorg hos den arrogante gamle syndaren. Jimmie Rodgers-bekanta »Miss the Mississippi and You« sjöng Jerry Lee så sent som på 1995 års »Young Blood«-album men då med band, här – äntligen – ensam vid pianot. Då med självförtroende, stolthet och viss spänst, nu återstår blott vemod och ett bräckligt joddlande. Det låter som att han sjunger den rakt ut i natten, till ingen särskild alls, bara till tomheten, tystnaden, prärievargarna som smyger allt närmare och alla de som föll – barnen, fruarna, föräldarna, musikerna, Sun-fränderna – på vägen fram till denna ensliga stund.
PIERRE HELLQVIST
2010-09-28
