Marty Stuart: Ghost Train – The Studio B Sessions
MARTY STUART
Ghost Train – The Studio B Sessions
Sugar Hill
Betyg: 6
Få är så inne i musiken, särskilt då countrymusiken, som Marty Stuart.
Som trettonåring blev han 1972 medlem i bluesgrasstungviktaren Lester Flatts band. Senare spelade han gitarr med en viss man i svart. Och han har – japp, även han – varit gift med åtminstone en Johnny Cash-dotter (senare gifte sig Marty med sin barndomsidol, countrysångerskan Connie Smith). När Pops Staples dog fick Marty en av gospellegendens gitarrer i gåva från hans döttrar Mavis och Yvonne. Ingen av oss torde någonsin ha bevittnat en countrygala, knappt ett all star-spektakel på det stora hela, utan att notera västvärldens mest majestätiska hockeyfrilla någonstans i husbandet. Skrivs det om den evigt unge femtioettåringen nu för tiden är det oftare för hans pråliga Manuel/Nudie-utstyrslar eller omfångsrika samling av countrymemorabilia – Hank Williams gitarr, Gene Autrys boots, Dolly Parton & Porter Wagoners scenkostymer, Mother Maybelle Carters autoharp, etc – än för hans musik. Han har till och med turnerat runt med sina troféer. Ja, och så fick han sitt namn efter Marty Robbins.
Det finns mycket att gilla med Marty Stuart – inte minst är han en skapligt snajdig gitarrist – men främst måste han omfamnas för att han är den besatte countrydåren som verkligen klarat av att erövra en plats i countryhierarkins översta skikt. Detta trots att hans egen listkarriär i början av nittiotalet var egendomligt kort eller att få utanför den mest inbitna countrysfären kan nämna många fler av hans låtar än möjligen »Hillbilly Rock«.
Marty är traditionalist in i benmärgen men också den förste att medge att hans fäbless för det flashiga och ytliga där när det begav sig bidrog till att leda storbolags-Nashville rakt in i det urvattnade fördärv det i princip har befunnit sig sedan dess. Över huvud taget är han en fröjd att läsa intervjuer med; öppenhjärtig, självdistanserad, kunnig, uppfylld av historien och myterna, full av skrönor från såväl vägarna som alla giganter han umgåtts med.
Annorlunda uttryckt; lika mycket som Marty Stuart alldeles uppenbart älskar sitt jobb har jag väntat på att få tillfälle att älska hans musik. Han är ju begåvad, känner alla som är värda att känna, är rolig att titta på, lär sin publik massor, har ägnat sina senaste skivor åt bluegrass, gospel och hyllningar till den amerikanska ursprungsbefolkningen.
Ändå saknar hans skivor i princip alltid det vi känner som Det Lilla Extra – de är ofta välljudande, hantverksskickliga och klanderfria, men sällan genuint nödvändiga. Problemet är nog inte, som en del vill ha det till, att killen kan för mycket. Nej, som sångare och låtskrivare saknar han den där sista avgörande excentriska detaljen, det där som gör att man lägger märke till honom.
Från detta utgör inte »Ghost Train – The Studio B Sessions« något undantag.
Albumet är en återgång till rak old school-country och som titeln indikerar har Marty, så klart, fått dispens att spela in i den klassiska Nashville-studio, som numera är museum, där så mycket musikhistoria blivit till. Han passar, så klart, på att kalla in Waylons gamle pedal steel-fantom Ralph Mooney och får, så klart, denne att reprisera några av sina mest berömda licks. När Marty saluterar Clarence White i instrumentalen »Hummingbyrd« gör han det, så klart, på gitarren som White själv spelade på. Johnny Cash-samarbetet »Hangman« visar sig, så klart, vara den allra sista låt Marty Stuarts granne och ex-svärfar någonsin skrev.
Problemet är alltså att även om mycket på pappret låter för bra för att vara sant låter det sällan för bra för att vara sant i praktiken. Och där har vi egentligen en sammanfattning av hela Marty Stuarts karriär.
PIERRE HELLQVIST
2010-09-28
