No Age: Everything in Between
NO AGE
Everything in Between
Sub Pop/Border
Betyg: 7
Ögonblicket precis innan våra läppar möts, nanosekunden då din varma andedräkt elektriskt sveper över min hud. När jag står längst fram vid scenkanten och lyssnar på högtalarstaplarnas dova, lovande brummande. Det första mötet mellan fingertoppar och presentpapper. Ljudet av en bokrygg som knäcks, av en LP som hasar sig ur fodralet. Doften av favoriträtten i ugnen.
När den Los Angeles-baserade duon No Age – Randy Randall (gitarr) och Dean Allen Spunt (trummor) – är som bäst tonsätter de sådana stunder, sådana känslor, sådana sinnesintryck.
Och No Age är ofta bäst.
Deras två första fullängdare – »Weirdo Rippers« (Fat Cat, 2007) och »Nouns« (Sub Pop, 2008) – står på tå, förmedlar iver och gör det själv-attityd. Omgiven av dem försätts du i en upprymd trans; din dåtid och kommande tid bleknar bort, går upp i ett enda akut och förväntansfullt nu. Ingenting är omöjligt, allt kan hända. Lyssna på dem fem gånger, lyssna på dem tusen gånger – deras energi består.
»Everything in Between« är då No Ages tredje platta. Alla som förväntat sig musikalisk utveckling från Randys och Deans håll blir inte besvikna. Däremot är det inte säkert att denna utveckling lär falla alla på läppen.
Ty där »Weirdo Rippers« och »Nouns« hämtade sprakande näring från Eric’s Trip-lo-fi, Neu-kraut och Rocket From The Tombs-punk är »Everything in Between« mer eftertänksam. Där »Weirdo Rippers« och »Nouns« lät egna och personliga är »Everything in Between« mer trogen originalen.
Eller, ovanstående sammanfattat, när jag lyssnar på nya albumet med No Age återkommer jag hela tiden till en referens; »Delaware«, det Boston-bördiga shoegazebandet Drop Nineteens debut-CD från 1992.
Om du nu tänker »Drop Ninevilkadå?« är du säkert inte ensam. Drop Nineteens är ju något av en obskyritet i dag; de må hyllats kraftigt runt 1992 av bland andra NME och Melody Maker, redan året därpå vidtog emellertid den stora glömskan om och kring dem.
I alla fall, att No Age nu får mig att så specifikt associera till det tidiga nittiotalet upplever jag som aningen olustigt. Inget ont om Drop Nineteens – »Delaware« är väl värd att kolla upp om du vill höra amerikaner förtjänstfullt filtrera My Bloody Valentine och Slowdive – men att de skulle kunna fungera som hänvisning i en No Age-recension var väl ändå aldrig meningen? Vad hände med det allenarådande nuet? Vad hände med dina andetag i min mun?
Detta sagt, »Everything in Between« är ingen dålig skiva. Dess gitarrer brummar bra, dess trummor manar på, dess melodier rycker med. Blott i mina förväntningar spricker den. Och mina förväntningar kommer aldrig nå kidsen som hänger på eller önskar att de hängde på The Smell; Los Angeles främsta lokal för DIY och konst, lokalen som fostrade No Age. För dem är »Everything in Between« det här klockslaget, den här kärleken, den här känslostämningen.
I deras öron är No Age fortfarande No Age när de är som bäst.
En trösterik tanke, faktiskt.
Nåväl, förhoppningsvis hittar No Age och jag tillbaka till varandra. Nuet jag söker återfinns säkert i framtiden. Någon gång i någon platta kommer vi säkert laga fetaostpaj och kyssas igen. Vänta bara.
JOHAN JACOBSSON
2010-09-28
