Salem: King Night
SALEM
King Night
Iamsound/Sony
Betyg: 8
Den 15 maj 1971 spelade Pink Floyd på Crystal Palace Bowl; en utomhusscen belägen i Crystal Palace Park, London. Angelägna att ge publiken en upplevelse utöver det vanliga hade de innan kontrakterat den välrenommerade firman Watkins Electric Music att designa och bygga ett kraftfullt, ambiofoniskt högtalarsystem. WEM levererade. Framför Crystal Palace Bowl kluckar dock då som nu en stilla damm, en samling vatten kompletterad med näckrosor och marint djurliv. Den 16 maj 1971 flöt där en mängd döda fiskar; Pink Floyds toner ur WEM:s ljudförstärkare hade skapat en tryckvåg som tog deras liv.
Drygt tjugo år efter detta otrevliga bevis på musikens makt satt Houston-bon DJ Screw och experimenterade med hiphop-LP:s och sina skivspelares tonhöjd. Snart hade han egenhändigt uppfunnit genren chopped and screwed, en alltigenom melass-seg, kuslig, nackvrickande och fantastisk konstyttring. Likt den receptbelagda hostmedicin som DJ Screw missbrukade saktar den ner hjärnan, skickar kodein och prometazin ut i ens kropp. Trumma… bas… rööö-öst… bas… trumma… baaas…
Och alldeles nyss släpptes så »King Night«, Chicago/Michigan/New York-trion Salems fullängdsdebut. En platta som kulminerar och kombinerar ovanstående två fenomen.
»King Night« briserar nämligen drömska, psykedeliska, shoegaze-minnande frekvenser som känns, som går att ta på, som tar kål på metaforiska fiskar. Att lyssna på den är en fysisk kraftansträngning, den ger en inte tid att andas. Till och med sångerskan Heather Marlatts eteriska, Elizabeth Fraser-aktiga röst manar på. Samtidigt är det i chopped and screwed som plattans mest uppenbara rytmiska rötter återfinns.
Är då detta en sammansmältning som fungerar? Absolut. Personligen har jag all tid i världen för låtar som flyter på »King Night«-sättet, som är obönhörliga.
Trevligt många verkar också hålla med mig i dessa åsikter. Att Salem utnämnts till galjonsfigurer i »drag«/witch house-rörelsen (fråga din närmsta Pitchfork-skribent) kommer säkerligen att ligga dem i fatet inför andraskivan, men just nu drar detta åtminstone öron till deras alster. Just nu ekar Salem-stycken som den »O helga natt«-samplande titelmelodin, den nyinspelade hitten »Redlights« och den krälande »Trapdoor« genom rum och hörselgångar och inspiration, energi, ledvärk följer.
Om tolv månader, om tjugofyra – kommer vi ihåg Salem? Vem vet? Oktober 2010 tillhör dem i alla fall, och det räcker långt.
JOHAN JACOBSSON
2010-10-05
