Kings Of Leon: Come Around Sundown

KINGS OF LEON

Come Around Sundown

RCA/Sony

Betyg: 6

På senare tid har Kings Of Leon fått en del skit på sig både från fjäderfän och bloggvärlden.

Det är nu inte helt omotiverat.

Precis som i fallet The Strokes är det egentligen bara debut-EP:n som är något att ha. Men till skillnad från skivbolagskamraterna från New York har Tennessee-kvartetten blivit alltmer populära för varje skivsläpp.

Om debutalbumet »Youth & Young Manhood« (2003) trots flertalet löftesrika ansatser kändes i ostyrigaste laget var uppföljaren »Aha Shake Heartbreak« (2004) uteslutande krampaktig – ett Lynyrd Skynyrd utan vare sig sväng eller låtar lämnar trots allt inte mycket mer än dumhet kvar. »Because of the Times« (2007) var en introvert historia vars skenmysticism kändes ditklistrad enkom för att dölja det faktum att Followill-klanen fortfarande led akut brist på minnesvärda melodier. »Only by the Night« (2008) innebar ett genombrott på bred front även hemma i USA. Att den gick åt i smått otroliga sex miljoner exemplar är inte alls obegripligt, det var Kings Of Leons i särklass mest tydliga och arenarockvänligt bombastiska skiva, även om deras redan från början luddiga musikaliska personlighet suddades ut till oigenkännlighet. Deras personlighet på det stora hela, ska man kanske tillägga. Medlemmarnas tilltagande, omvittnade attitydproblem tycks rentav ha fått de mest trogna anhängare att ta sin hand ifrån dem.

Förväntningarna på fullängdare nummer fem var sålunda allt annat än uppskruvade.

I förväg har det talats om en återgång till debutens Creedence-primitiva lortighet eller att det skulle handla om ett »grungealbum«. »Come Around Sundown« är varken eller. Skivan är lika slick och svulstig som »Only by the Night«, men starkare. Inte bara har Caleb Followill tonat ner det mest självcentrerat gnälliga i sin sång, bandet som tidigare haft en förmåga att i varje moment ta en krånglig omväg går nu rakt fram. Och, även om det inte säger så mycket, låtmaterialet är pojkarnas mest inspirerade sedan »Youth & Young Manhood«.

»The End« må vara en skum öppningslåt – olycksbådande, desillusionerad, men också svår att skaka av sig. Bara band med självförtroende vågar börja så. Löjligt smittsamma »Mary« borde ha fått bli förstasingel i stället för övertydliga U2-ripoffen »Radioactive«. Fenomenala »Back Down South« klarar av att vara country, sydstatsrock och gospel i ett enda längtansfullt stycke; med fioler, handklapp, varma orglar och osedvanligt mjukt sväng. Så skulle de låta jämt.

Det finns mer att hämta på det här albumet, inte minst är effektiva, efterhängsna gitarrslingor lika allestädes närvarande som Marcus Birro i svenska medier.

Men de livlösa stunderna (jämfört med »Mi Amigo« är en köksfläkt genuint spännande att lyssna på) ligger också i drivor. Att produktionen är »modern rock«-fyrkantig enligt standardformulär 1A och vissa texter, exempelvis »Birthday«, långt ifrån vår tids skarpaste är annat som drar ner helhetsintrycket. Gruppen har heller aldrig lärt sig att skriva vettiga refränger.

Även om Kings Of Leon är på väg åt rätt håll har de en del att jobba på. Det har de råd med, om de har rätt attityd till det är möjligen mer tveksamt.

PIERRE HELLQVIST

2010-10-12