Toby Keith: Bullets in the Gun
TOBY KEITH
Bullets in the Gun
Show-Dog/Universal
Betyg: 4
Det är svårt, det här. Varje recension av en amerikansk countryplatta av klassiskt, traditionellt snitt som inte får gott betyg riskerar att ses som en attack på en redan alltför bespottad konstform. Man vill egentligen stå upp för en hel genre, men ska ju bedöma en enskild artefakt. Nå, recensentens oavlåtliga villkor är att följa sitt hjärtas väg, så ock nu.
Det finns ett sorts märkvärdigt omvänt förhållande här i Sverige till traditionell vit amerikansk folkmusik. Så länge den ligger bredvid mittfåran är det acceptabelt, men skulle musiken räknas till genrens storverk vill vi inte ha det. Det är ju ganska talande att en sån som Patty Loveless, för att bara ta ett endaste exempel av många, i princip är okänd hos annars eklektiska musikälskare.
Vi vill gärna att vår country ska vara farlig, sprit- och rökromantiserande, och ha någon form av punkinfluenser. Allra helst ska den så klart ha prefixet alt-. Stora traditionalister som George Strait, Travis Tritt och Ricky Skaggs är okända, medan Conor Oberst, Mark Olson och Drive-By Truckers hyllas. Ärligt, det är svårt att ta på allvar. Det har mer att göra med lyteskomik än med allvarligt musikkännande. I alla andra genrer hade man fått stryk om man förfäktat dessa idéer.
Det är ju närmast absurt att det här i kallaste nord finns folk som tycker att Ryan Adams är en bättre sångare och en större artist än Randy Travis. I USA hade de inte kunnat sluta skratta åt en om man hade vågat påstå det.
Varför det är på detta vis vet jag inte, men någon sorts gräns passerades när DN recenserade legendaren Alan Jacksons konsert i Eskilstuna i fjol. Den utsände kallade Jackson en »reaktionär, superpatriotisk kristen helylleamerikan« och fortsatte med att bunta ihop alla som gillade honom som rasistiska homofober.
Att det åtminstone har någonting med svenskarnas besynnerliga inställning till allt amerikanskt att göra är inte en för vågad gissning. Att skribenten ifråga inte hade en aning om att såväl Alan Jackson som Toby Keith, som är den artist som anmäls här, bägge backade Barack Obamas presidentkampanj är inte heller svårt att begripa.
Med allt detta sagt är den country som Toby Keith representerar långt ifrån min favoritmusik. Men Keith verkar i en tradition där det finns gott om storheter. Och Keith själv har genom sin snart tjugo år långa karriär producerat musik som inlemmar sig fint i den starka countryådran. Han är värd ett visst mått av respekt. Samma respekt som vi exempelvis ger Van Morrison, Bruce Springsteen och Emmylou Harris.
Nya plattan är dock alltför yxig och muskulös. Han har fortsatt längs den breda allfartsväg som han varit på väg på sedan han lämnade Mercury för DreamWorks efter sina fyra första album. Och han har de facto aldrig nått upp till de suveräna höjder som han tangerade med 1993 års kylskåpskalla klassiker »Should’ve Been a Cowboy« på debutalbumet.
I dag låter han som någonting som den amerikanska arbetarklassen kan veva sina armar i luften till under Budweiser-dimmiga helger. Allt för att glömma den allestädes närvarande ekonomiska krisen och den ofrånkomliga osäkra pensionen.
Störst rabalder kring Toby Keith blev det när han anklagade Dixie Chicks för att inte vara tillräckligt patriotiska under gulfkrigseran. Visst av den misogynism han gav uttryck för då var inte vacker. Den nya plattan har inget av denna sprängkraft. »Bullets in the Gun« är tyvärr tråkig, rätt och slätt.
TONY ERNST
2010-10-12
