Sufjan Stevens: The Age of Adz

SUFJAN STEVENS

The Age of Adz

Asthmatic Kitty/Border

Betyg: 6

Det finns mycket som talar för Michigan-sonen Sufjan Stevens.

Hans hjärna verkar exempelvis ständigt gå på högvarv, hans idéer balanserar ofta i det sublima ingenmanslandet mellan »geniala« och »dumdristiga«. När Sufjan år 2003 kungjorde sitt The Fifty States Project – ett konceptalbum för varje stat i USA – presenterade han sig därför både som visionär och narr. Att han fyra år senare, i och med symfonin »The BQE«, lyckades omsätta den hatade genomfartsleden Brooklyn-Queens Expressway till Debussy- och Gershwin-aktiga toner bevisar ytterligare hans härligt oortodoxa förhållningssätt till livet och konsten. Åtskilliga av hans bästa låtar (»Saul Bellow«, »Chicago«, »Detroit, Lift Up Your Weary Head! [Rebuild! Restore! Reconsider!]«) ståtar dessutom med texter som kombinerar intellektuella drömbilder och personliga anekdoter – en angenäm och ovanlig blandning.

Även Sufjans instrumentalism och tonsätteri agerar till hans fördel. Sättet han trakterar sin akustiska gitarr på får ju en att associera till fenomen som Steve Reich, Jim O’Rourke och Leo Kottke – associationer man inte drar upp ur åskådliggörarhatten titt och tätt. När han arrangerar blås och körer gör han det med lika delar avant och pop i taktpinnen. Du kan sjunga lejonparten av hans refränger i duschen.

Men…

Alla ovanstående lovord till trots – Sufjan har problem. Fördjupar du dig i hans diskografi finner du ett gäng helt fantastiska alster, men du finner likaså tråk (»Seven Swans«) och missriktat kaos (»Enjoy Your Rabbit«).

Visserligen kan ju denna inkonsekvens ses som charmig, mänsklig; misstagen på vägen till målet, skönhetsfläckarna som förhöjer den övriga produktionen. Och det är förstås så sant, ur vissa synvinklar. Själv vill jag emellertid helst höra Sufjan leva upp till sin fulla potential mest hela tiden, hans nästan tiostjärniga fullängdare »Michigan« (2003) och »Illinois« (2005) har skämt bort mig.

»The Age of Adz« är Sufjans första riktiga skiva sedan just »Illinois«. Nog för att han under dessa fem år släppt den i titeln förklarade CD:n »The Avalanche: Outtakes and Extras from the Illinois Album«, julboxen »Songs for Christmas«, nämnda »The BQE« (i albumversion) och »All Delighted People«, en EP med femtionio minuters speltid… det är ändå hans låtbaserade originalplattor som räknas mest.

Nåväl, i vilket fall, »The Age of Adz« är också en av dessa Sufjan-besvikelser. Anslaget är nämligen denna gång electronica och det är ett uttryck som inte passar honom. De pulserande och analoga speldonen som präglade »The Age of Adz« föregångare har bytts ut mot plastiga, rotlösa, splittrade och på tok för många ljud. Allt känns då och då som ett enda stort misstag, som att Sufjan försökt göra en Tarwater-skiva men glömt bort sina intentioner någonstans i mitten av detta arbete. Missförstå mig rätt; jag anser absolut inte akustiska gitarrer finare än Reason, men skomakare bör ibland bliva vid sina lästar.

Till på köpet saknar albumet en grundläggande tanke, en genomgående idé. Inte för att jag heller tycker musikaliska verk måste ha sådana, men när nu Sufjan begåvats med ett sinne som klippt och skuret för högtflygande koncept känns det som ett slöseri.

Nej, vad som räddar »The Age of Adz« är melodierna, de himlastormande och ständigt närvarande Sufjan-melodierna. Titelspåret är till exempel ett under av pampig tonalitet, de avslutande figurerna i 25:34 långa »Impossible Soul« är hårresande vackra (om än väldigt »Making Plans for Nigel«-minnande) och flöjtiga »Vesuvius« får mig att vilja skråla högre än Andernas toppar. Bra där.

Det finns alltså fortfarande mycket som talar för Michigan-sonen. Det finns även mycket som talar för att jag kommer älska nästa livstecken från honom.

Just nu finns det däremot andra, mer intressanta artister att tala om än Sufjan Stevens.

JOHAN JACOBSSON

2010-10-12