Elton John & Leon Russell: The Union
ELTON JOHN & LEON RUSSELL
The Union
Mercury/Universal
Betyg: 6
Det händer ibland, allt oftare rentav, att man stänger av vår tids uppsjö av cynism, teorier och medial desperation. Man märker att det enda man fortfarande orkar bry sig om är hjärta.
Elton John har i perioder behövt smakråd, avvänjning och något som liknar ett omdöme men till skillnad från rätt många andra i hans position, ålder och inkomstliga bryr han sig fortfarande om både medmänniskor och såväl ny som gammal musik. Öppensinniga humanister, entusiaster och mecenater behöver vi alltid fler av. Förmodligen nu mer än någonsin.
Så vi kan väl enas om att den lille keruben är värd största möjliga respekt för att han, allt annat än på allmän begäran, från ingenstans släpar fram en vithårig gammal träskråtta från glömska och självömkan. Elton behöver verkligen inte göra det, han gör det ändå – eftersom Leon Russell är hans idol, en viktig förebild.
Det fanns faktiskt en tid i början av sjuttiotalet då Leon Russell var en klart större attraktion än sin brittiske kollega. Den karismatiske Oklahoma-pianisten, med sextiotalsförflutet som studiomusiker åt bland andra The Byrds och Phil Spector, var vid tidpunkten en artisternas artist med länge osviklig förmåga att befinna sig mitt i smeten. Han var kapellmästare på Joe Cockers framgångsrika »Mad Dogs and Englishmen«-turné, medverkade på de George Harrison-arrangerade Bangladesh-konserterna i Madison Square Garden och var toppnamn på flera av Willie Nelsons tidiga picknicktillställningar. Russell drev dessutom skivbolaget Shelter som hade den goda smaken att sajna Tom Petty & The Heartbreakers och Dwight Twilley Band men också försökte ge en nystart åt undanskuffade musikprofiler som Don Nix och Freddie King. Ja, och så skrev han standarden »A Song for You«.
Det är inte alldeles långsökt att jämföra Leon Russell med namn som Harry Nilsson och Randy Newman; likt dem var han en genrekorsare med slipad låtskrivarpenna och suveränt kontaktnät. Spana in 1972 års album »Carney«, allt det bästa med vit mans Södern-voodoo på skiva, en stenad sorts countrysoulfonk i nivå med det bästa av Dr. John och The Band.
I förväg vill man sålunda ställa sig upp och tokhylla »The Union«, den gemensamma skivan med Elton John och Leon Russell – dessutom i produktion av ofta förnämlige T-Bone Burnett. På pappret är allt rätt, så rätt: en Elton som äntligen struntar i poplistorna och följer sitt hjärta, en övergiven kuf samt en pålitlig superproducent, vad kan gå fel?
Well, orkar inte någon gå hela vägen med låtmaterialet spelar det ingen roll hur optimala förutsättningarna än må ha varit. Det tycks som att alla inblandade blivit så betuttade i idén Elton-Leon att man tagit för givet att mästerverk var att vänta. Trots att ingen av gubbarna har varit i närheten av ett sådant på trettiofem år.
Med några undantag låter slutresultatet väl bekvämt, i en varm men egendomlig jämntjock ljudbild. Stabilt, sällan sprakande.
Undantagen, fyra låtar av fjorton, är i detta sammanhang på tok för få. Apokalyptiska gospelmarschen »There’s No Tomorrow«, mäktiga amerikanska inbördeskriget-eposet »Gone to Shiloh« (med utsökt gästsång av Neil Young), evergreen-eleganta »If It Wasn’t for Bad« och avslutande »In the Hands of Angels«, Leons rörande tack till Elton, är starka skapelser som hade förtjänat en långt mer inspirerad omgivning och inramning. Åtminstone för alla som fortfarande orkar bry sig om hjärta.
PIERRE HELLQVIST
2010-10-26
