Ray Davies: See My Friends
RAY DAVIES
See My Friends
UMTV/Universal
Betyg: 3
Det är lite synd om Ray Davies.
Det går knappast någon nöd på karln – även om rånincidenten i New Orleans 2004 då han skottskadades var otäck. Men dels tycks The Kinks aldrig få det där slutliga erkännandet i nivå med Beatles och Stones, eller Who för den delen, som bandet så väl förtjänar, dels har hans solokarriär undgått att ta riktig fart.
Det är sannolikt med anledning av det sistnämnda som den här skivan har blivit till.
Att hala fram en länge förbisedd veteran i rampljuset igen med hjälp av berömda, och ofta yngre, kollegor kan sluta hur som helst. »Helst« för det mesta i betydelsen att man helst inte vill lyssna.
Visst kan greppet fungera kommersiellt, á la Carlos Santanas »Supernatural« eller Jerry Lee Lewis »Last Man Standing«. Mer vanligt är dock att ingen bryr sig alls. Oavsett vilket resulterar det rent konstnärligt sällan i något annat än »för många kockar« eller »hur tänkte man egentligen här?«.
Givetvis kan lyssnaren inta en ändamålet helgar medlen-ståndpunkt. Resonera att allt som kan göras för att fler ska upptäcka ett låtskrivarsnille av denna sort är av godo.
Kruxet är bara att det nästintill är lögn att hitta just detta låtskrivarsnille bland horden av gäster, varav de flesta känns allt annat än vidare varsamt utvalda. Och står inte stjärnparaden i vägen lär man bli vettskrämd av den okänsliga produktionen.
»See My Friends« handlar ingalunda om nyskrivet material, utan repriser på Ray Davies-klassiker från det förflutna som framförs med disparata gäster som Amy McDonald, Jackson Browne, Metallica, Spoon och en tjomme vid namn Gary Lightbody (tydligen sångare i Snow Patrol). Mycket är blekt och fullkomligt poänglöst, annat är direkt frånstötande – dit hör »Lola« i sällskap med Paloma Faith och vanligtvis gudomliga »Celluloid Heroes« i händerna på Bon Jovi. Vad som lär vara Alex Chiltons sista inspelning någonsin, tillsammans med sin hjälte i »Till the End of the Day», visar sig vara raka motsatsen till en storstilad sorti. Ju mindre man avslöjar om den Billy Corgan-assisterade slakten på »All Day and All of the Night« desto bättre för vår redan hårt utsatta planet.
Blott tre låtar är värda att ödsla tid på.
Det uppstår ingen oförglömlig kemi mellan Ray Davies och Bruce Springsteen i »Better Things« men drivet är bra och klangbilden fin. »A Long Way From Home« är en alltför bortglömd juvel från »Lola versus Powerman«-albumet som Lucinda Williams har förnuft nog att hantera med viss intimitet. Och med tanke på deras insats i »Days«/»This Time Tomorrow« borde Mumford & Sons självfallet ha fått vara med på hela albumet, i stället för alla andra charlataner. Genom att betona den inte så lilla folkvaudeville-känslan i kompositörens gärning är London-kvartetten på denna skiva ensamma om att få honom att låta relevant även i vår tid.
Annars är det samlade intrycket att det är lite synd om Ray Davies. Och det visste vi ju redan.
PIERRE HELLQVIST
2010-11-02
