Taylor Swift: Speak Now
TAYLOR SWIFT
Speak Now
Universal
Betyg: 3
När Kanye West bröt Taylor Swifts tacktal på MTV-galan 2009 för att på sitt taktlösa vis protestera mot att hon, snarare än Beyoncé, vunnit kategorin »Bästa kvinnliga video« visade han sig knappast från sin mest strategiska sida. Man förolämpar inte USA:s nya blonda älsklingsunderdog ostraffat. West drunknade i hatmejl, fick en känga av Obama och spenderade månader med att göra avbön i pratshower och i intervjuer. Visserligen fick snedsteget goda publicitetsmässiga effekter för alla inblandade i det långa loppet, men i stundens ingivelse räknade han kanske inte med sådana konsekvenser. Vi var väl ganska många som när skandalrubrikerna publicerades fann oss okunniga om tjejen med den slätstrukna countrypophiten som fick West att tappa fattningen. Att man som fåkunnig var i minoritet är dock rätt tydligt om man ser till antalet försäljnings- och nedladdningsrekord som det nu tjugoettåriga skönsjungande underbarnet från Pennsylvania har slagit.
»Speak Now« är Swifts tredje album sedan debuten 2006. Vägen dit är en genuin amerikansk framgångssaga som det garanterat redan finns ett hollywoodmanus författat över. En i småskolan mobbad tjej som redan som tioåring visat talang för att skriva poesi och vunnit en nationell poesitävling lär sig spela gitarr och bestämmer sig för att bli stjärna. Som elvaåring, inspirerad av sina stora idoler Shania Twain och LeAnn Rimes, vandrar hon Nashville runt för att lämna demos till skivbolagsbossar. Samtidigt skriver hon sin första, dock än opublicerade, bok. Tio år senare har hon sålt tretton miljoner album.
Det är ganska lätt att förstå Taylor Swifts framgång. Hon gör countryinfluerad, sentimental pop med biografiska texter som passar väl in i en större väletablerad berättelse som ligger amerikanerna varmt om hjärtat. Det handlar om den fula ankungen, om tjejen som är smart och snygg och som tack vare flit och begåvning får sin revansch på de elaka hejarklacksledarna (Taylor själv är det ultimata beviset och säljargumentet för både berättelse och musik).
Själv får jag hela tiden bilder ur TV-serien »Gilmore Girls« i huvudet när jag lyssnar på »Speak Now« och häpnar nästan över hur smart paketlösningen är. Genial, därför minns jag inte heller en enda låt. De fastnar inte någonstans. Blankt. Det är bara doften av nybakade cupcakes och klistret från miljontals scrapbooks som dröjer sig kvar.
Det är nästan så man önskar att börsmäklaren och inredningsdesignern som fostrat det här underbarnet – och som flyttade henne till Nashville efter det första misslyckade säljförsöket i skivbolagssfären – kommer visa sig vara fasad för ytterligare en dysfunktionell Jackson- eller Spears-familj. Kalla mig hårdhjärtad europe, men porträtt behöver åtminstone någon liten skugga för att väcka intresse eller, i det långa loppet, vinna trovärdighet.
JENNY SÖRBY
2010-11-02
