Stephen Simmonds: Anomie
STEPHEN SIMMONDS
Anomie
For Father/Playground
Betyg: 5
Bra popmusik är något man enas kring. Bra popmusik får folk att dansa tillsammans, vara glada eller ledsna tillsammans och i vissa fall, till och med förändra saker tillsammans.
Gemenskap och musikens roll som samhällsförändrande kraft är något som den svenske soulartisten Stephen Simmonds tycks ha funderat på under tillblivelsen av sin nya skiva. Titeln på albumet, »Anomie«, är en sociologisk term som syftar till ett samhälle i upplösning, som lider av bristen på ett sammanhängande normsystem. Simmonds har alltså ambitionen att ta pulsen på samtiden och förhoppningsvis få lyssnarna att tänka efter. Titlar som »Armageddon« och »Falling Down« (den senare inspirerad av filmen med samma namn) är ledtrådar till vilken diagnos han ställer. De väcker också tankar om popmusikens giv så här på 2010-talet.
För det är svårt att lyssna på Simmonds texter om ett mer individualistiskt och kyligt samhällsklimat och inte fundera över huruvida popmusiken fortfarande har samma möjlighet att skapa samhörighet och agera motkraft som i sin ungdom. En tung men illustrativ jämförelse mellan då och nu får man genom att lyfta fram Simmonds egen idol och influens Marvin Gayes legendariska album »What’s Going On« från 1971. Där gjorde Gaye bokslut över ett USA präglat av krig, korruption, miljöförstöring och delar av den anomie som Simmonds refererar till. Det blev en klassiker som slog igenom i alla samhällsskikt och demografiska lyssnargrupper. Låtarna känns igen av generationer människor runt om i världen och såväl NGO:s som politiker vittjar fortfarande albumet i jakt på textrader och toner som kan skänka legitimitet åt deras verksamhet.
»Anomie« å sin sida är ett album som villkoras av en annan tidsålder. Problemen och hur Simmonds, skicklig textförfattare som han är, beskriver dem skiljer sig kanske inte så mycket åt från det Gaye gjorde. Men det är färre som lyssnar och inte lika många som minns. Förutom digitalisering och ökat utbud på den musikaliska arenan är det faktiskt musikens fel. Soul som den definieras och låter dessa dagar präglas av en egen paradoxal blodfattighet, den är nästan ofattbart likriktad.
Tyvärr skriver den här skivan in sig i denna tråkiga nutida tradition. Lika mycket som jag imponeras av Simmonds texter och uppsåt att förändra världen med sina låtar blir jag besviken på den musikaliska inramningen. Även om det glimrar till då och då, inte minst när Stevie Wonder-influenserna blir som tydligast som i den avskalade Kleerup-covern »Longing for Lullabies«, låter »Anomie« så platt, tillrättalagd. Som om texterna tog all energi. Det finns ingenting som griper tag, som ger känsla åt de stora orden.
Precis som andra framgångsrika soul- och r’n’b-stjärnor under nittiotalet som Maxwell och D’Angelo tycks Simmonds ha svårt att hitta rätt i det nya musikaliska klimatet. Det är väldigt synd, inte minst som soulen har en egen historia som samhällsförändrande kraft. Kanske skulle han ta hjälp av The Roots som tidigare i år hjälpte John Legend att göra sitt enda lyckade album i form av »Wake Up!«. Kanske skulle han testa reggaetraditionen i stället. Oavsett kan han bättre än så här, Protools-soul är svår att enas kring.
JENNY SÖRBY
2010-11-09