Nicki Minaj: Pink Friday
NICKI MINAJ
Pink Friday
Cash Money/Universal
Betyg: 7
Hajpen har varit av extraordinär karaktär. Nicki Minajs gästverser och de egna enstaka släppen det senaste året har byggt upp förväntningar som rest sig i skyn. I oktober i år blev hon den första artist – någonsin! – att ha sju singlar samtidigt på Billboards Hot 100. Och inhoppet på Kanyes »Monster«, där Nicki sprider död omkring sig, flyttade dessa förväntningar långt upp i stratosfären.
Det är så klart omöjligt att leva upp till. Och inte sunt för ett artistskap att behöva definieras av.
Debutplattan är bra, riktigt bra, väl värd era öron och bästa dansskor. Men det där totala mästerverket som man hade börjat hoppas på, well, dit når inte »Pink Friday«. Därtill är albumet alltför splittrat och aningen för okoncentrerat i de centrala ögonblicken. Och så lider det av att åtminstone hälften av spåren varit ute på vift sedan tidigare.
Nicki Minaj är en suverän rappare, en av de bästa på scenen just nu. Att hennes användande av alter egos som ung för att fly undan problemen hemma har levt vidare i hennes musik känns trovärdigt. Det finns ett stort mått av ärlighet hos Nicki, hennes fantasi och positionsbyten till trots. Det är som att man tror på henne, oavsett vilken röst hon plockar fram. Man litar på henne.
Det ska bli oerhört intressant att följa hennes vidare öden och äventyr.
Finns det då något i Lil’ Kims diss »Black Friday«, hastigt inrappad till Pharoahe Monchs »Simon Says«-beat, och ute på nätet samtidigt med det här albumsläppet? Jag tycker inte det. Tvärtom, faktiskt. Nicki Minaj har ju alltid varit ärlig med att hon är influerad av Lil’ Kim. Kims rader »you little Kim clone clown/all this bafoonery shit stops now« fyller egentligen ingen funktion, förutom att boosta Kims egen nedåtgående karriär.
Jag tror kanske också att betyget hade varit ett snäpp högre om inte en viss herr West nyss hade släppt en galet omvälvande och helt igenom fantastisk platta. Det är som att Kanye har sugit allt syre ur hiphopsfären. Finns inget kvar till de andra. Han är för bra, för stor, för heltäckande. Alla andra närvarande kippar efter andan. Försöker återhämta sig. Försöker förstå.
Just det, ett sista ord innan jag stänger dörren: alla ni som laddar ner plattan, det finns faktiskt ett extra incitament att skaffa den fysiska skivan och det är Nickis tacklista. Ett obeskrivligt rant i bästa Kanye-stil som täcker halva bookleten. Underhållande och på gränsen till vansinne i ohelig förening.
TONY ERNST
2010-11-30
