Iron And Wine: Kiss Each Other Clean

IRON AND WINE

Kiss Each Other Clean

4AD/Playground

Betyg: 9

Kanske var det bara skägget. Kanske bidrog de murrigt målade skivkonvoluten. Kanske har den här elegansen – nej, gracen! – alltid funnits där. Kanske. Ändå kan jag inte släppa känslan att den ymnigt ansiktsbehårade Sam Beam, som ju en period snudd på personifierade det vi älskat att kalla skäggindie, nu inte bara bytt skivbolag från klassiska alternativlabeln Sub Pop till stora, breda Warner (hemma i USA, i Europa är hemvisten 4AD), utan också både klippt och rakat sig (nej, det har han inte) och plötsligt känns helt självklar i popmusikens mer väldressade finrum.

Tendensen att hans musik har börjat söka sig mot nya marker fanns förstås redan på förra skivan, den välförtjänt hyllade »The Shepherd’s Dog«. De västafrikanska rytmerna, Brian Wilson-harmonierna, etc. Denna gång får allt detta ymnigt med luft under vingarna. Vackra öppningsspåret »Walking Far From Home« håller Dylan-klass textmässigt, medan musiken känns som en udda mix av Postal Service och Beach Boys.

»Me and Lazarus« släpper så loss funken, en av skivans huvudingredienser, en lätt och maklig och städad funk, komplett med melodisk bas och fjösig sax. »Tree by the River« spinner vidare på Beach Boys-spåret, eller om det nu snarare är Fleetwood Mac. »Monkeys Uptown« plockar upp den västafrikanska tråden från senast med fint marimbalir och afrofunkig bas.

Jag skulle kunna hålla på så här skivan igenom, droppa referenser till FM-vänlig sjuttiotalspop, afrikanska tongångar och annat. Men ni förstår säkert poängen. Sam Beam har kommit rätt långt sedan den lo-fi-skramligt countryrotade debuten »The Creek Drank the Cradle« från 2002. Samtidigt, när jag lyssnar på den skivan nu hör jag den på ett helt annat sätt, skönjer andra delar och strukturer än jag gjorde då. Inser att allt det här fanns med redan då. Fast mer mellan raderna.

Jämte »Walking Far From Home« – och den avslutande Neil Young-mäktiga »Your Fake Name is Good Enough for Me« – är annars min favorit på nya skivan »Rabbit Will Run«, en lite kryptisk men lyriskt stegrande sång där Beam påminner om Paul Simon som denne lät på sina soloskivor från tidigt sjuttiotal, återigen med lätt afroinspirerat beat och ett orgel- och flöjtflummigt slut som låter som inget gjort den här sidan 1973.

Trots alla den här recensionens referenser bakåt i tiden ska ingen förledas till att tro att »Kiss Each Other Clean« på något sätt låter retro. Snarare känns den lika samtida som tidlös, med genomgående lågmält ödesmättad lyrik. Skivan är dessutom både varierad och självklar i sin helhet. Det är ett album att lyssna på gång efter gång och varje gång upptäcka nya saker, ta till sig nya fraser, nya element, nya färger i den komplexa väv som skivan utgörs av.

Men varför i hela fridens namn den ljuvliga singelbaksidan »Summer in Savannah« inte ansågs platsa, det övergår mitt förstånd.

PATRIK LINDGREN

2011-01-25