Wanda Jackson: The Party Ain’t Over
WANDA JACKSON
The Party Ain’t Over
Third Man/Nonesuch/Warner
Betyg: 6
När Wanda Jackson är som bäst dundrar hon fram som en korsning mellan Elvis, Little Richard och grodan Kermit. Femtiotalsrock blir inte mer underhållande än i klassiker som »Mean Mean Man« och »Let’s Have a Party«. Det är musik där sans och balans har lagts åt sidan och där Jackson tar till alla medel och påhitt, alla tjuvknep och skamgrepp hon kan för att få lyssnaren att glömma vardagen i ett par minuter. Att lyssna på denna blådåre till sångerska är att betrakta som en katharsis.
Men frågan är om hon har något att komma med i dag?
Ja, det tycker i alla fall Jack White som är producent, visionär och initiativtagare bakom »The Party Ain’t Over«. Det är ju inte första gången han slår sig ihop med en legendarisk sångerska med storhetstiden bakom sig – för sju år sedan hade han samma roll i skapandet av Loretta Lynns album »Van Lear Rose« där gammalt mötte nytt och där resultatet blev hur relevant som helst.
Samma fingertoppskänsla märks inte den här gången. Man kan till exempel ifrågasätta vad »Rip it Up« gör i låtlistan. Wanda Jackson spelade ju in den redan för femtio år sedan. Visserligen låter hon förbluffande pigg i den här nyinspelningen men den andas likförbannat nostalgi snarare än nytändning.
Bandet är jag inte heller helt nöjd med. Visst, de kan spela, de är kompetenta och har koll på vad de gör – men särskilt spännande eller frisinnade är de inte. Ta bara Bob Dylans »Thunder on the Mountain« som strippas på all dekadens och mest blir en hurtig rocklåt i mängden. Överlag låter det mer Jerry Williams än Jerry Lee Lewis om grejerna.
Men merparten är trevligt och kul för stunden. Och i lite tyngre, mer innehållsrika nummer som »Dust on the Bible« och »Teach Me Tonight« – där Wanda verkligen tycks känna sig hemma och där Jack White rattar fram ett mörkare och mer klädsamt sound – inser man att Wanda tveklöst har en egen »Van Lear Rose« inom sig.
Kanske nästa gång?
HENRIK LYNGÅKER
2011-01-25
