Faust: Something Dirty

FAUST

Something Dirty

Bureau B/Border

Betyg: 5

»Det var bättre förr.«

1969, i Hamburg, började grupperna Nukleus och Campylognatus Citelli att musicera tillsammans. De var i mångt och mycket varandras motsatser – Nukleus var exempelvis ett strukturerat och precist gäng som inkorporerade text i sina låtar medan Campylognatus Citellis toner mer rörde sig åt ett instrumentalt friformskaos-håll – men detta bidrog bara till att deras gemensamma konst blev än bättre.

Hamburgs musikscen var dock vid denna tid väldigt rigid; alla kände alla, diskussionerna var låsta, framåtrörelsen knapp. Medlemmarna i Nukleus och Campylognatus Citelli – nu samlade under namnet Faust – önskade fly detta och de närde drömmar om att få skapa opåverkade, isolerade. Snart hade de därför fattat ett konkret, presumtivt beslut; de skulle bo ihop i ett år, på den tyska landsbygden någonstans, och spela in allt.

Sådant kostar emellertid pengar. Lyckligtvis klev här den vänsterradikale journalisten Uwe Nettelbeck in i Fausts liv – han var en vän till en vän, en man med en plan. Uwe övertalade raskt Polydor Germany att bekosta ombyggnaden av en Wümme-belägen skola till en studio och 1971 såg »Faust«, den första LP:n med Faust, dagens ljus. Ett år senare kom uppföljaren, »Faust So Far«, sedan väntade skivbolagsbyte, studiobyte och »The Faust Tapes« (Virgin, 1973) samt »Faust IV« (Virgin, 1973). Samtliga dessa producerades av Uwe. Samtliga dessa håller mästarklass. Vill du höra rocken dekonstrueras, uppfinnas på nytt – införskaffa dem. Gör som Julian Cope, Einstürzende Neubauten och Jim O’Rourke – låt dig inspireras av dem.

Fyrtio år senare. Två versioner av Faust existerar, två versioner av Faust ger ut skivor samtidigt. Hans Joachim Irmler – som var en av tre i Campylognatus Citelli – leder den ena fraktionen. Werner »Zappi« Diermaier (också från Campylognatus Citelli) och Nukleus-mannen Jean-Hervé Péron den andra. »Something Dirty« är ungefär det fjärde albumet signerad Diermaier/Péron-Faust.

Och det är så där.

Basar driver, trummor slår, eldkastare fräser, elgitarrer riffar på ett Stooges-aktigt sätt… ändå är »Something Dirty« rätt ointressant. Där Fausts första fyra fullängdare hämtade näring i Velvet Underground och The Mothers Of Invention för att sedan kasta denna inspiration på en brasa märkt »dada« och »förnyelse« nöjer sig »Something Dirty« med att leva och verka i en trygg oljudsrocktradition. Där Faust en gång i tiden – med motstånd i blick – kallade sin musik »krautrock« eftersom de varken var krauts eller spelade rock verkar de nu vara osäkra på sina vägval. Där Faust en gång i tiden stod för genuin innovation får de mig nu att vilja avsluta den här recensionen med klyschornas klyscha.

Om Faust kan vända dessa trender återstår att se, men jag tror det. Förvänta det oväntade. Kan någon bryta mönster är det Faust. Men till dess…

Det var bättre förr.

JOHAN JACOBSSON

2011-02-15