Charles Bradley: No Time for Dreaming
CHARLES BRADLEY
No Time for Dreaming
Dunham/Daptone/Border
Betyg: 8
Man måste säga att det 2011 är rätt coolt med en albumdebutant som vid fjorton års ålder bevittnade James Brown på Apollo i Harlem 1962. En händelse som lämnade outplånliga spår hos Charles Bradley. Plötsligt visste han vad han var ämnad för.
Men sångarens liv och karriär har knappast gått på räls. Uppväxt under knappa omständigheter har det ena bakslaget efter det andra kantat hans väg även i vuxna år. Charles Bradley drev i många år runt, hittade aldrig rätt, tvingades prioritera brödfödan före musikdrömmen. Han höll på att knäckas helt då hans bror, som varit den som stöttat Charles i alla år, sköts till döds. När Charles befann sig på botten råkade så Gabriel Roth på Daptone Records, ett bolag som nått avsevärda framgångar genom att specialisera sig på nyinspelad old school-soul, få se honom sjunga James Brown-låtar under namnet Black Velvet på en sylta i Brooklyn. Och här har vi nu »No Time for Dreaming«, ett av de starkaste argument som framförts för att vi ska fortsätta ta »bättre sent än aldrig« på allvar.
Producenten Tommy Brenneck har gjort ett hästjobb för att få Charles Bradley att låta som han kanske hade låtit om han verkligen fått debutera under sent sextio- eller tidigt sjuttiotal, utan att för den skull hamna alltför nära någon av hans musikaliska hjältar.
Detta är nu inte en iscensättning som känns det minsta konstruerad (se förra veckans Secret Sisters-recension!) eller endast avsedd att roa alla retrovurmare. Här finns en tydlig idé och gripande historia som levandegörs i tolv väldigt personliga soulhymner. Bradleys påträngande soul shouter-röst, som onekligen bär visst släktskap med såväl James Brown som Syl Johnson, och de närmast suggestiva arrangemangen gör sitt till för att albumet aldrig skulle kunna kännas annat än hyperangeläget. Man ska heller inte glömma bort det fantastiska soundet på blåset. Vid närmare eftertanke borde allt blås – mjukt, melodiskt, skimrande – låta så här.
Flera av låtarna lär ha levt med Charles Bradley länge, men deras huvudsakliga tema om den vardagliga kampen i ett hårdnande Amerika fungerar i tider av ekonomisk instabilitet lika bra nu som, säg, 1973. Sist ligger »Heartaches and Pain«, en ballad om broderns bortgång som är snudd på lika stämningsfull, mäktig och kuslig som »Cryin’ in the Streets« – George Perkins förtvivlade anthem om medborgarrättsrörelsens sönderfall.
Den kloke gör som Gabriel Roth och Tommy Brenneck; ger Charles Bradley en chans.
PIERRE HELLQVIST
2011-02-22
