Kurt Vile: Smoke Ring for My Halo

KURT VILE

Smoke Ring for My Halo

Matador/Playground

Betyg: 8

Han har ingen imponerande sångröst. Och det händer egentligen inte mycket i hans entoniga, spartanska låtar. Ändå uppstår det någonting ur Kurt Viles möte med musiken. Förskjutningar, loopar och effektiva bakgrundsslingor bidrar till att skapa drönpop med spöklika, apokalyptiska och smått världsfrånvända kvaliteter.

»Smoke Ring for My Halo«  är en mörkare historia än hyllade föregångaren »Childish Prodigy«. Philadelphia-killen växlar mellan att låta som en mindre trubbig Lou Reed och en Neil Hagerty med tankar på avvänjning. Kurt Vile är fortfarande lo-fi in i märgen men känns mer och mer konventionell, i en högst positiv bemärkelse. Det är mindre av effektsökerier och mer av genuin, om än säregen, låtskrivarkonst. »Society is My Friend« är rent häpnadsväckande.

I höjd med förra skivan gjordes det stor affär av att han i intervjuer namngav bredbenta rockstofiler som Tom Petty, Bob Seger och Bruce Springsteen som influenser; indievärlden är ack så lätt att chocka. Det var i så fall en påverkan som inte hördes då och inte gör det den här gången heller. Kurt Viles kreativa demoner tycks härstamma från ett helt annat håll, en mer obehaglig eller i alla fall gåtfull plats. Han växte upp i en djupt religiös familj där bluegrasstoner ljöd i hemmet och där han själv försökte spela sin banjo som om han vore medlem i Sonic Youth. Just där finns möjligen en ledtråd till att han i dag låter som han låter.

PIERRE HELLQVIST

2011-03-08