The Strokes: Angles

Tio år efter att deras debutalbum gavs ut framstår det som tydligt hur nyckeln till The Strokes genomslag i början av nollnolltalet låg i deras envisa vägran att ens för ett ögonblick lämna sin musikaliska hemmiljö.

Strokes inte bara lät exakt som popbanden de lyssnade på när de växte upp, de såg ut som dem och till och med rörde sig som dem på scen. Ingenting i deras musik vittnade om en ambition att sträcka sig utanför sin tid, eller ens bortanför sitt kvarter.

Men genom att vägra vara samtida lyckades Strokes med konststycket att hamna mitt i samtiden. I dag framstår »Is This It« som ett lika klassiskt debutalbum från New York som Televisions »Marquee Moon« och Richard Hell & The Voidoids »Blank Generation«.

Efter att ha ägnat de senaste fem åren åt att hitta tillbaka till sig själva efter sitt, med all rätt, förbisedda tredje album »First Impressions of Earth« försöker Strokes på »Angles« ta vid där deras underskattade andra album »Room on Fire« slutade. Anslaget är luftigt, spelglädjen i det närmaste fysiskt närvarande. Melodierna, som lyste med sin frånvaro på »First Impressions of Earth« och i stället fick fritt spelrum på Albert Hammond, Fabrizio Moretti och Julian Casablancas respektive soloalbum, är tillbaka. I ett försök att återerövra den publik som vände dem ryggen i och med deras tredje album gläntar Strokes återigen på dörren till sin musikaliska hemmiljö.

När de för första gången på ett halvt decennium vägrar vara samtida och i stället, i låtar som »Two Kinds of Happiness« och »Gratisfaction«, lägger sig sida vid sida om Phil Lynotts första soloalbum »Solo in Soho« hamnar de återigen, om än oavsiktligt, mitt i samtiden.