Andreas Bertilsson: Själens ö
ANDREAS BERTILSSON
Själens ö
Komplott
Betyg: 8
Det är en oväntad förvandling Andreas Bertilsson har gjort på senare år. Skivorna under namnet Son Of Clay var bra, men den köpenhamnsbaserade musikern har sedan dess närmat sig helt andra landskap och på »Själens Ö« finns det inte många spår kvar av fältinspelningar och elektroniska undersökningar som präglade de tidiga skivorna. Men känslan för detaljer är densamma, liksom sättet att infoga tysta inslag i musiken.
2007 års »Paramount« är en superb skiva, en halvtimmas resa in i en tunnel av ord och klanger, men den stora förändringen kom på förra plattan »Det fysiska och det psykiska« där en större instrumentpalett, tydliga melodier och nya gäster (främst Thomas Öberg och Sofia Dahlgren) satte färg på några av låtarna. En mycket egen musik, svårt att jämföra med någonting annat.
Och det gäller även »Själens ö« där Bertilsson sjunger på samtliga låtar. Hans Appelqvist är en musikalisk frände. Ibland. De delar för övrigt skivbolag. Jag hör även vissa likheter med Johan Heltnes album »Sara,« från i höstas. Talk Talk och Mark Hollis dyker upp i huvudet, särskilt på »Önskan studsar«, där ett munspel långsamt glider fram och samtalar med piano, tvärflöjt och ett par andra instrument. Det finns likheter i hur musiken byggs upp, den samtidigt täta och upplösta känslan.
Åtta låtar, alla är bra. Samtliga har texter som lockar, vändningar som förstärker helheten, fascinerande detaljer, en säregen stämning som lever kvar långt efter att musiken har tystnat. Bertilsson sjunger bra, fraserar ord av vikt, på skånska. Texterna är poetiska, samtidigt ligger de nära vardagsbetraktelser, men med en förmåga att lyfta fram sådant som man inte ser med en gång. Allvaret finns där, men även strimmor av ljus.
Text och musik hänger ihop på ett raffinerat sätt. Joel Wästberg (blås, trummor), Dan Schyman (bas), Johanna Ericsson (tvärflöjt) och andra inbjudna musiker lägger till sina sound i låtarna. Andreas Bertilsson spelar akustisk gitarr, bas, piano, stråke, slagverk, munspel, banjo och annat och har skrivit all musik och text.
Musiken kan vara finstämd pop med tvärflöjt och piano som driver melodin framåt, eller, som i »Döda vinkeln«, en trasig elgitarrslinga från Linus Sjölund, som kommer in i musiken och förändrar skeendet. I flera låtar ökar tempot efter ett tag, titelspåret tar till exempel fart med cello, trummor och fuzzgitarr och är funkig, med indianrop (!). Bertilsson sjunger om döden, nuet, tidiga minnen, tar i med rösten på ett nytt sätt. Det är en märklig och otroligt bra låt.
På »Kanske lättar livet trycket runt din hals nån dag«, skivans sista låt, äger en liknande förvandling rum. Piano i början, en text som fascinerar, vissa ord upprepas, orden försvinner, musiken kretsar kring en tröskel och så öppnas ett fönster och allting sätter fart. Pianot är snabbare men berättelsen är kvar, i musiken. Akustisk gitarr och piano stänger dörren.
En ovanlig skiva av en ovanlig musiker.
PM JÖNSSON
2011-03-22
