New York Dolls: Dancing Backward in High Heels
NEW YORK DOLLS
Dancing Backward in High Heels
Blast/Sound Pollution
Betyg: 7
Skyll på Morrissey, eller hylla honom. Med sin bakgrund som passionerad brittisk fanklubbsordförande för New York Dolls kunde han som ansvarig för festivalen Meltdown i London 2004 inte låta bli att be David Johansen, Sylvain Sylvain och Arthur Kane att återbilda vad som återstod av deras mytomspunna urpunkband för en sista föreställning. Att Johnny Thunders hade varit död sedan 1991 och Jerry Nolan sedan 1992 fick man ha överseende med.
Sylvain och Johansen hade sitt på det torra men för Kane hade återförening varit en dröm i decennier. Bandet hade inte funnits sedan mitten av sjuttiotalet, då det föll sönder efter ytterst begränsade kommersiella framgångar med två kritikerhyllade studioalbum (som senare blev enormt inflytelserika för punkgenerationen). Att bandet skulle tas emot med öppna armar i London var väntat och med facit i hand en rörande händelse i sista sekund – tre veckor efter konserten fick den av livet redan hårt prövade Kane diagnosen leukemi, bara några timmar innan han avled.
2006 möttes bandets tredje studioalbum (eller duons första, beroende på hur fundamentalistisk man vill vara) »One Day It Will Please Us to Remember Even This« av hyllningar trettiotvå år efter det senaste, men inte enbart av nostalgiska skäl. Johansens vurm för blues, latin, brukspop och traditionella amerikanska hits med sälta hade utvecklats, både under hans fina solokarriär och under succén med alter egot Buster Poindexter (den dry martini-poserande entertainer vars pension säkrades med effektiva världsplågan »Hot, Hot, Hot«) . Tillsammans med Sylvain och producenten Jack Douglas hittade han en mittfåra där slitstarka popmelodier, vackra arrangemang och halvskräniga rockelement kunde enas om att gå rakt in i hjärtat på både nya och gamla beundrare.
När gruppens ursprungliga producent Todd Rundgren därefter tog kontroll över fjärde plattan »Cause I Sez So« 2009 blev resultatet dock så stabbigt att både låtarna och sången drunknade. Ännu en bandkarriär tycktes nära att allvarligt nersmutsas av sin egen fåfänga.
Därför är det glädjande att New York Dolls femte studioalbum, producerat av avsomnade Louis XIV:s Jason Hill (som även dubblerar som basist), andas och lever på en icke tidsbunden energi som klär dess nu drygt sextioåriga två upphovsmän bättre än de fjolliga scenutstyrslar som en gång i tiden provocerade när de bars av sminkade killar i högklackat.
Deras nya version av »Funky But Chic« dansar lätt fram, liksom oemotståndliga poplåtar som »I Sold My Heart to the Junkman«, »Streetcake« och singeln »Fool for You Baby«. Det är vis- och pophantverk byggt på enkel bluesbotten, utan några egentliga andra avsikter än att underhålla. Hade Rolling Stones vågat göra detta skulle de förmodligen få större respekt än vad de kommer att få när de lägger ner.
Snart ska Sylvain, Johansen och anhang agera förband på turné med Mötley Crüe och Poison, två av alla skumplastade vulgärtolkningar av vad som en gång fick Dolls att för vän av ordning framstå som ett urspårat DNA-experiment och oväsen. Visst hade åldermännen nu passat bättre ihop med Morrissey, men det är i alla fall generöst och modigt av de två banden att ta med sina gamla hjältar och exponera dem för sin arenapublik. Det räcker med att kolla konsertklippen på bonus-DVD:n för att inse att New York Dolls även i dagens version är svåra att överträffa live.
MARTIN THEANDER
2011-03-22
