Anton Kristiansson: Och jag

ANTON KRISTIANSSON

Och jag

Yubaba/Border

Betyg: 5

Om jag ville provocera Anton Kristiansson skulle jag kalla »Och jag«, hans fullängdsdebut, för »lovande«.

Något säger mig nämligen att han hellre ser den bli sågad jäms fotknölarna än avfärdad med ett sådant ljummet epitet.

Och vem kan klandra honom om så är fallet?

Serverar man sitt uppfläkta hjärta på ett silverfat – som Anton ofta gör på »Och jag« – vill man inte få tillbaka reaktioner vilka i princip betyder »bättre lycka nästa gång«. Nej, man vill bli älskad, man vill bli hatad, man vill piska sina fiender till underlydnad, man vill få rosenblad kastade framför ens fötter… man vill allt utom att bli ignorerad, egentligen.

Eller hur?

Men, detta sagt; Anton är inte intresserad av vad jag tycker och tänker om hans konst. Mina åsikter i det ämnet är för honom vatten värda – jag tillhör inte någon av kretsarna han lyssnar på. Något som passar mig utmärkt eftersom jag då kan summera »Och jag« med exakt det ord jag vill – »lovande« – utan att någon tror jag är ute efter uppretade känslor.

Så låt mig börja om.

Göteborgsbon Anton Kristiansson debuterade hösten 2009 med »Lilla London«, en låt som förenade Broder Daniels »I’ll Be Gone« med antigöteborgsk rap. »Och jag vill inte verka obstinat«, väste Anton medan Henrik Berggren och kompani exploderade i bakgrunden. »Men jag älskar att hata den här fucking stan.« Som en förstagångssingel i stil med The Perceptionists »What Have We Got to Lose?!?« (Definitive Jux, 2005) – vilken aningen otippat samplade Joy Divisions »Ice Age« – var väl »Lilla London« rätt lyckad, men redan vid andra genomlyssningen kände jag att den började eka ihåligt.

Denna ihålighet återkommer sedan gång på gång när jag lyssnar på »Och jag«. Anton säger sig vilja förena indiepop med hiphop och det är ett synnerligen intressant mål, men han är inte (än) tillräckligt duktig för att nå det. För det första är hans rap alltid samma likadan hela tiden monotont malande skvalande hela långa långa dan ja du kan flytta den från låt till låt den sitter ändå jämt i samma båt samma båt fylld med vatten full och kåt. Visserligen har Anton ordens gåva och kan därför fånga både ögonblicksbilder och ungdomens sturm und drang, men mina öron tröttnar ändå snabbt på hans svada.

Sedan står hans musik – som han skapat tillsammans med Niklas von Arnold (synth), Per Svensson (gitarr) och Efraim Kent (trummor) – på för osäkra ben. Grunden till »Ingen tror på kärlek« verkar exempelvis bygga på Andrew Weatherall och Paul Oakenfolds »Club Mix« av Happy Mondays »Hallelujah« och den garneras sedan med en sampling av Difang Duana & Igay Duanas »Elders’ Drinking Song« (mest känd som »refrängen« i Enigmas »Return to Innocence«). Frågan jag ställer mig när den stelt snubblar ur mina högtalare är: Varför? Det är som att Anton både vill visa upp god, skarven mellan åttio- och nittiotalskorrekt smak (»Hallelujah [Club Mix]«) och tala om för världen att han är sjukt krejzi och inte bryr sig om saker som god smak (»Elders’ Drinking Song«). De mer rockiga låtarna – som den av Maja »Makthaverskan« Milner gästade »Jag vill inte vara mig själv« – funkar inte heller, de vill vara allt på en gång och faller därför mellan stolarna.

2005 släppte den Maryland-baserade rapparen Edan plattan »Beauty and the Beat« på det engelska bolaget Lewis Recordings. Få personer både före och efter Edan har lyckats med vad han gjorde på den; bringa samman psykedelia och hiphop. Ja, i Edans hårt arbetande sampler gifte sig grupper som The Music Machine, Small Faces, Iron Butterfly och The Hollies med intelligenta rim och ett lysande flyt och »Beauty and the Beat« är därför ett av tjugohundratalets bästa hiphopalbum.

Samtidigt är det förstås sådan genreöverskridande eklekticism som ligger till grunden för all rap – Steppenwolfs »Magic Carpet Ride« och Grand Funk Railroads »Inside Looking Out« spelades ju till exempel ofta på den banbrytande hiphopklubben The Roxy.

Det är artister liknande Edan och föregångare i stil med The Roxy som Anton Kristiansson bör jämföras med. Vill han göra hiphopen till sin egen får han sålunda kämpa mer än han gör på »Och jag«. Tvinga mig inte att exemplifiera ytterligare genom att nämna »Judgment Night«-soundtracket.

Nå, ovanstående till trots, det finns alltså anledningar att fortsätta följa Anton. Han är något på spåren, han har viljan. Att en snutt punkpoesi á la John Cooper Clarke inkluderas i slutet av »Monstret« är bara det orsak till tro och hopp. Nästa Anton Kristiansson-platta kan helt enkelt bli riktigt bra. Just nu är han dock mest…

Lovande.

JOHAN JACOBSSON

2011-03-29