Tune-Yards: Whokill
TUNE-YARDS
Whokill
4AD/Playground
Betyg: 8
Många fel på en gång här.
Merrill Garbus är kvinnan bakom Tune-Yards och hon spelar ukulele, av alla instrument. Garbus vägrar fållas in i en specifik genre för att göra det lätt för sådana som jag som skriver om henne. Och hennes röst passar inte alls in på vem hon är eller hur hon ser ut.
Som ni kanske förstått handlar det om många »fel«, inte fel.
För Tune-Yards är en uppenbarelse. »Whokill« är sådan där skiva som gör våren lite kulörtare, som man bara vill köpa upp ett stort lager av och dela ut i valfritt gathörn till förbipasserande en tidig vardagsmorgon.
Vi kan börja med ukulelen.
Även om Garbus själv kallar det sitt huvudinstrument tar ukulelen bara upp en bråkdel av Tune-Yards – eller tUnE-yArDs, som hon skriver ut det hela – musikvärld. Snarare verkar hon besatt av slagverk.
Merrill Garbus kommer ursprungligen från New England, numera håller hon till i Oakland. Tune-Yards föddes som ett enkvinnasband när Garbus bodde i Montreal för några år sedan och satte ihop ukulelen med en looppedal. På första fullängdaren »Bird-Brains« (inspelad på en diktafon, no less) låg samplade slagverksloopar långt fram i ljudbilden. Det kan bero på att hon då inte ens ägde en bas.
»Whokill« är inspelad i en riktig studio, tillsammans med basisten Nate Brenner. Den både låter och är bättre än debuten. Fortfarande klickar och smattrar det om Garbus låtar, de rör sig med en inre rytm som det faktiskt är helt omöjligt att värja sig ifrån. Lyssna bara på trummorna i inledande »My Country« eller attacken i »Gangsta« och se om du kan sitta still.
Genrekaoset då? »Whokill« spretar något så enormt. Ett tag låter det som att brittiska Micachu flyttat in i studion med Garbus för att experimentriffa på liten budget. Minuten senare sjunger hon en avskalad ballad med plockande Joanna Newsom-aktiga strängar. Mest verkar Garbus influerad av reggae och highlife. Ni hör ju, det här är musik som helt underbart vägrar låta sig kategoriseras.
Rösten, slutligen. Hade jag inte sett videor och bilder på Garbus skulle jag först ha gissat på att stämbanden tillhörde en medelålders svart kvinna, inte en vit tjej i tjugoårsåldern. I slutet på dubslöa »Powa« visar det sig att hon även har ett väldigt stort register.
En lång stund är »Whokill« på väg att bli en sensation. Här finns fyra-fem låtar som jag redan nu vet kommer att platsa bland årets bästa i december. Tyvärr falnar glöden lite framåt slutet. Kanske lika bra det. I annat fall hade knockouten varit total.
Nu är det bara att krypa fram till spelaren och sätta på »Whokill«, en gång till.
ANDERS DAHLBOM
2011-04-19
