Christoffer Lundquist: Through the Window
CHRISTOFFER LUNDQUIST
Through the Window
Aerosol/Metronome/Warner
Betyg: 8
De flesta skulle inte kunna svara på vem han är, men två dagar innan detta album släpps tilldelas Christoffer Lundquist den första »Sir George Martin Music Award«. Sir George har inför detta sagt att när han själv var i pristagarens ålder arbetade han på Beatles »Sgt Pepper« utan att det togs någon direkt notis om just producentens roll i sammanhanget. Ur det perspektivet kan man med viss relativisering påstå att Lundquist har kommit lite längre 2011 än vad George Martin hade i eget namn 1967.
När Lundquist har fått utmärkelsen stämmer han gitarren och åker tillbaka ut på ännu en omgång av Roxettes pågående världsturné, antagligen den största som ett svenskt band har genomfört. Han har producerat det aktuella albumet »Charm School« och i stort sett allt som Per Gessle har gjort det senaste decenniet.
I Lundquists studio Aerosol Grey Machine, flyttad från Lund ut i en lagård på skånska vischan för många år sedan, har det gjorts hundratals inspelningar med bland andra Nicolai Dunger, Peter Jöback, The Concretes, Ulf Lundell och The Magic Numbers. Lundquist har benen i många olika läger, både som producent och artist. Varken renodlat vit eller svart, god eller ond, ren eller befläckad, kommersiell eller konstnärlig – allt på en gång.
Lundquist gjorde en gång blygsam entré i Brainpool som basist, och redan när bandet skrev avtal med Gessles förlag Jimmy Fun snörpte landets stilpoliser på munnen. Att de dessutom fick ett av de bästa skivavtalen ett band då kunde få, med jätten Sony i stället för ett nytt piggt indiebolag, gjorde dem smått suspekta. Men Brainpool hade en urkraft och gjorde låtar som fick Lundquist, sångaren Janne Kask, gitarristen David Birde och trummisen Jens Jansson att krossa allt motstånd. De blev ett av ZTV:s främsta affischnamn när den svenska nittiotalsvågen av ren och skär pop blomstrade.
I slutfasen av Brainpool version 1 gjorde de en manöver som samtidigt illustrerade både var bandet var på väg och gav en vink om Lundquists mångsidighet och kärlek till musiken. Den trånga sextiotalskostym av amfetaminpop som älskar soul och som Brainpool då var skulle snart ersättas av en prålig kaftan och vidöppna sinnen för musik på precis alla nivåer. Efter femtio sekunder av Brainpools tolkning av The Chiffons kompakta dansgolvsmopp »He’s So Fine« från 1962 flöt versionen över i George Harrisons gudomligt fluffiga »My Sweet Lord« från 1970.
Detta handlade inte bara om att vara så nördig att man gör en musikalisk version av den gamla historien om rättsfallet mellan de två låtarna (det kan du läsa några skärmmeter om på annan plats), men också om att Brainpool var på väg ut på okänd mark. Kask gick vidare och när den återstående trion, Brainpool version 2, 1999 gav ut sitt sista Sony-album »You Are Here« var det ett helt annat band som debuterade. Betydligt närmare The Who:s bombastiska »Tommy«-sjuttiotal än det spinkiga »My Generation«-sextiotalet. Med inte bara Birde längst fram i sången och låtskrivandet, utan även väldigt mycket Lundquist.
Fem år senare gjorde de på eget bolag rockmusikalen »Junk«, troligtvis längre utanför den svenska trendradarn än både förr och senare, mer indie än någonsin. De musikaliska länkarna till Peter Gabriels tidiga Genesis, eller Pink Floyd kring »The Wall«, passade dubbelalbumets dystopiska tema kring konsumtionssamhällets tillväxthysteri som hand i handske. »Junk« var svullen redan som idé så uruppförandet med sextiomannaorkester blev logiskt, men plattan växer än i dag och ekar bara starkare och starkare, med fristående amerikanska scenuppsättningar, livealbum, turnéer och allt.
När nu Christoffer Lundquist gör sitt första hela soloalbum skulle det kunna ses som en fortsättning på Brainpool version 2. Till viss del låter det så, men Jens Jansson och David Birde saknas så klart. Lundquist har gjort det mesta själv, med Niklas Kilenstam (The Men, Thee Expression) på trummor och Hanna Ekström på sång, backade av fenomenala stråkar och blås. Gästande Michael Saxells effektiva, vackert drömska, texter står i kontrast till Birdes briljanta existentiella grubblerier.
Det är en fröjd att Lundquist »tvingades« komma ut som sångare för att rädda bandet. Här får hela hans register blomma ut. Han klarar som fördomsfri låtskrivare av det mesta. Så det huvudsakligen soliga spektrat rymmer allt från ren och skär kammarpop, vägrenarnas lantliga lunkande à la Harry Nilsson, rockoperatendenserna ur Todd Rundgren-skolan, stökigt vrålande rock, avklädda balladplock och det mesta som kan höras på en Beatles-platta.
Allt hålls inom ramen för vad som kan kallas färdiga kompositioner, inget är bortslarvat på dessa femton spår. Om man letar efter något att matcha Syd Barretts avigare sidor har man inte lika mycket att hämta som om man älskar Colin Blunstones vackraste vemod. Om du gillade »You Are Here« och »Junk« går du troligtvis rakt in i »Through the Window«.
MARTIN THEANDER
2011-05-03
